Under ytan
Mörkret viker sig sakta undan medan kölen klyver vattenytan. Vågor slår mot fartyget när det stävar framåt mot den estniska kusten. Känner den kyliga doften av fuktiga luften. Bakom en svag dimma glimmar det till. Horisonten. Något smyger sakta upp ur vattnet. Det är en kylig novemberkväll 1989.
Snöslasket sprutar under stänkskärmarna. Rullar ut från hamnterminalen. Fjädringen känns hård. Dunsar lätt till när vi försöker undvika ihåligheter i asfalten. Kvalmigt i dagens fuktiga kyla. Nollgradigt. Sitter i framsätet med mössan i knät.
Svårt ta sig förbi utanför en av utgångarna. Snömodd. Mest medelålders och äldre kvinnor köar för någonting uppenbart eftertraktat därinne. Vad kan det vara? Allt är ju ransonerat. Ingen verkar se mig släntra in och uppför längs trapporna. Liten gumma på en liten pall.
Tidig decembermorgon. Väntade utanför estniska journalistförbundet. Hade lyckats ordna resetillstånd att åka och se Tartu och dess universitet. Egentligen för att träffa den lokala folkfronten.
Trädörren öppnades och alla studenter släntrade ut. Många leenden. Två av tjejerna ville gärna visa mig runt i staden. Den ena, Elena, var blond med halvlångt hår hängande ner mot axlarna. Kände av pirret när vi tog oss upp till parken bakom universitetet.