Tomma hyllor

Vickar tårna mot varandra. Har varit fuktigt i luften under hela resan. Och blöt snö som sakta rinner bort. Börjar frysa om fötterna. Väntar... Står på en sliten station i en av Tallinn förorter. Tänkt att vi ska ta tåget in mot centrum. Är under två veckor på besök hos en vän, Jaan Puusaag, pastor i den lokala församlingen i Keila, en mindre stad söder om Tallinn. Genom en arbetskamrat på jobbet hade jag, genom hans församling, fått kontakt med Jaan. Under en längre väntan lyckades vi till sist få visum från sovjetiska ambassaden. Hade aldrig varit tänkbart utan en inbjudan från Jaan som församlingens pastor.

När går tåget? Frågar Jaan som bara rycker på axlarna. Sedan ett något svävande svar att det finns en tid men ingen vet när eller om tåget kommer. Vill man vara mer säker att komma in till staden, kan man ta någon av de små lokalbussarna som kör i skytteltrafik till och från förorterna in mot centrum. Lyfter blicken mot himlen. Varför? Ser mig sedan om. Gäller att veta var man sätter ner foten. Delar av perrongens betong är söndersmulad. Gjutjärn tittar fram längs kanten. Är det ingen som underhåller stationen? Vet att inget händer. Förstod det rätt snart av Jaans blick redan när vi möttes efter passkontrollen. Tog emot mig när jag kom med båten från Helsingfors. Några ensamma kurande damer står en bit ifrån oss. Huckla. Tjocka yllestrumpor. Trasig smutsbrun kjol. Stickad kofta med hål. Väntar också på tåget. Pratar inte med varandra. Går fram till stationshuset. Ser något som liknar en tidtabell. Siffrorna förstår jag, men inte texten. Mestadels på ryska. Hur klarar man sig här som turist? Ja, vi är nog en av de ytterst få som kommit in i landet. Visst, såg några mindre grupper finländare i hamnen. Hörde det på språket, för det lät inte riktigt som estniska, fast snarlikt. Varför skulle ester ta med sig kylskåp och andra vitvaror ut från landet? Väntar. Inget händer. Ser inte något tåg. Damerna står kvar där de stått den senaste kvarten. Börjar känna behov av att uppsöka en toalett. Ursäktar mig till Jaan "strax tillbaka". Ser mig runt huset om det finns någon. Sprucken fasad. Tegel syns på flera platser, helt öppet. Murbruket och några bitar har lossnat. Ligger på den smutsiga asfalten. Eller, i gruset där det förut fanns. Hoppsan, ser en söndersparkad masonitdörr, fast kanske snarare demolerad av vattenskada. Stora fuktiga fläckar i hörnen. Lås och handtag saknas. Fokuserar blicken. Туалет stod det i flagor. Skymtar två bås som bara har rostiga gångjärn kvar. Ståbrunn av trasigt vitt kakel. Visst är det en toalett, men inte som vi är vana vid med toalettstol, handfat, pappershållare och ett litet skåp med handservetter. Kikar in. Till höger om dörren ett handfat missfärgat av missfärgad koppar. Hur såg vattnet ut? Försökte vrida på kranen, inte för att jag behövde. Bara nyfiken. Inget hände. Kranen verkade ha rostat ihop.

Tidig förmiddag i november 1989. Bara någon månad efter Berlinmurens fall. Var på besök hos Jaan Puusaag med familj. Första egna resan till ett vid den här tiden ryskockuperat Estland. Åkte några gånger in till centrum bara för att få se stadslivet. Jaan ville verkligen men såg lite osäker ut. Vad kunde hända? Militär överallt. Visste inget om hur man åkte in. Kanske taxi eller lokala tåget. Provade en gång det senare. Jaan bodde inte långt från närmaste station i Pääsküla. Vid den större vägen promenerade vi några minuter, tog oss över och fram till perrongen och stationshuset. Igenbommat. Ingen tog någon notis, kanske var det bara så att man klev på … utan att betala? Väntan. Ser mig omkring. Fukten börjar bli alltmer obekväm. I Stockholm hade jag redan varit halvvägs på väg in mot centrum i en skön tunnelbanevagn med en tidning i handen. Metro har börjat delas ut på stationerna. Kände stickningar i fötterna. Räckte inte med att vicka på tårna. Började försiktigt stampa med skorna medan jag börja vandra fram och tillbaka på stationen. Plötsligt upptäcker jag något på väg söderifrån. Skymtar den långt bort som ett leksakståg. Växer inget till en början. Rör sig sakta, nästan krypande. Stannar till. Minuterna går. Inget händer. Damerna på perrongen verkar ha vuxit fast, likt vaxdockor på Madame Tussaud. Skymtar diselrök puffa ut från loket, ett smutsgrönt med gigantisk strålkastare. Väntar. Ser mig omkring. Inget händer. Som en filmruta som fastnat … Är man turist i det här landet där inget är säkert, där alla gör vad man kan för att klara dagen, finns inget annat att göra än vänta och observera. Sakta börjar tåget åter röra på sig, som om det smög sig fram på ett främmande djur. Stannar till. Rör sig igen. Stannar … så rullar det äntligen fram till stationen. Damerna lyfter sina kassar. Tar några steg fram och väntar till dörrarna slår upp med en smäll. Också min vän Jaan kliver in med mig tätt inpå.

Resan in gick – kröp – mycket sakta fram. Vad är meningen om man ändå kan promenera lika snabbt, och få motion på köpet. Gnissel. Skakningar. Flera stopp mellan varje station. Hopplöst, men ändå intressant för en gång. Första … men inte ända gången. Tog under senare besök tåget några gånger österut till Narva och söderut. Till universitetsstaden Tartu blev det flera, när jag hade en flickvän som väntade. Senare blev det istället en liten taxibuss från förstaden Nömme. Smalldogs kallades de. Hade stängt grinden hos min vän Jaan. Promenerat med min reskamrat och honom längs vägen genom villaområdet. Bara enstaka hundar skällde på avstånd. Framme vid bilvägen blev vi stående. Han sa att det bara var att vänta. Bussarna åkte hela tiden in mot staden. Kunde komma när som helst, eller om tio minuter. Väntan. Såg bara staketen till husen, vägen och närmaste pendelstation en bit bort. Såg något komma. Ja, det var en av bussarna. Jaan vinkade in den. Lite som dagens turistiska Hop-On Hop-off som finns i alla större städer, fast man betalade här och nu bara med småmynt. Ryska kopek. Någon därinne ryckte upp bakre sidodörren. Fullpackat … men de makade på sig. Fick sitta mellan en äldre kvinna och en ung man. Kände av svett och röklukt. Användningen av tobak och alkohol var stor vid den här tiden. Och inte var det cigaretter med filter. Det blev snabbt varmt så jag kunde ta av mig både mössa, vanter och halsduk.

Tyst. Ingen sa något under hela resan. Satt man bara i egna tankar eller … kände alla sig bara som främlingar för varandra. Hur mycket pratar vi svenskar med varandra på bussen? När vi var framme, och dörren öppnats, försvann alla åt sitt håll. Ingen betalade. Det hade man redan gjort när man steg på. Några mynt gick från hand till hand och tillbaka. Priset var överkomligt. Kunde man språket förstod man nog vad som stod på den lilla skylten eller så frågade man. Bussen stannade vid det centrala torget i Tallinn, till vänster om entrén till hotell Viru. Senare under början av 2000-talet skulle platsen helt byggas över med ett gigantiskt bussgarage och flera moderna butiker som H & M och Starbucks. Steg nu ner på den spruckna asfalten. Fanns några små stånd eller kurer som sålde småsaker som vykort, cigaretter och godis. Annars ödsligt. Idag är det en överbyggd busscentral med ett shoppingcenter, sammankopplat med baksidan till Viru hotell och varuhuset. Fukten känns genom skorna. Vädret hemma i Stockholm vid avresan var torrare. Snö ligger mjuk över trottoarer och övergångsställen. Eller så är jag snål som vanligt. Passerar gränspostering in mot gamla staden, Vanalinn. Något händer i ögonvrån, vid parkeringen. Osäker hur jag ska uppträda. Skyndar bort. Ryska soldater. Överallt. Ockupationstrupper. Ständigt närvarande sedan slutet av andra världskriget. Ingen ler. Inte ens mot varandra. Ser mig försiktigt omkring. Hemskt instängt hemma som liten. Observerade hela tiden pappa om jag gjorde rätt. Vad kunde hända? Sedan sista åren i hemstaden. Passiv till gränsen av tafatthet. Trots flytten till storstaden Stockholm, året innan resan över, tog jag inga som helst risker … och nu halkar jag till här i snömodden.

Fredagseftermiddag. Solen låg nästan i zenit och värmde behagligt snömodden som sakta rann bort. Kom till Viruplatsen med en av de små "small-dogs", minibussar som trafikerade mellan centrala Tallinn och dess förstäder. Idag ska jag besöka det stora varuhuset "Kaubamaja". Ville bara se. Förstod innan jag gick upp för entrétrappan att det inte fanns något för mig, knappt för någon. December 1989. Landet på väg att öppna sig, eller så kan haspen slås igen lika brutalt som Berlinmuren föll månaden innan. Året därpå skulle sovjetisk militär försöka inta Tevetornet utanför Tallinn och väntades storma parlamentet på Domberget. Motståndsmän hade blockerat uppfarterna med betongblock. Ingen visste nu något, fast det går att förstå det gryende hoppet jag kände av hemma hos Jaans familj. Såg militärpatrullen vid Viru hotell när vi steg av bussen. Soldater på permission strosade slött förbi varuhuset. Cigaretter i mungipan. Händer i fickorna. Mössa på sned. Skulle de blåsa av för en vindpust? Några kommer också ut. Tillsammans med några yngre kvinnor. Klädda som våra i slutet av 60-talet.

Svårt ta sig förbi utanför en av utgångarna. Snömodd. Mest medelålders och äldre kvinnor köar för någonting uppenbart eftertraktat därinne. Vad kan det vara? Allt är ju ransonerat. Ingen verkar se mig släntra in och uppför längs trapporna. Liten gumma på en liten pall. Bordet framför belamrat av flera par stövlar i en och samma modell och färg. Bleka beige. Hårt gummi verkar det som. Därför står de upp så rakt, par efter par. På golvet bredvid, gråa kartonger, förmodligen ännu fler stövlar liknade de på bordet. En äldre- eller medelålders kvinna, bär upptill en brungrön kappa med stora knappar och därunder en kofta. Nertill har man en knähög kjol, som man nog försöker matcha med kappan. Början av 60-talet, hemma som liten. Som en journalfilm för mig, fast i verkligheten. Här i Tallinn. För att klara vintern, har man under kjolen ett par stickade strumpbyxor – alltför påbyltat och skrikit ut. Verkar knappt tal om att medelålders kvinnor ska bära byxor. Ser inte många så. På varuhusets dockor, ja, men säkert bara vid finare tillfällen. Som några få jag möter på gatan. På fötterna har man tjocka kängor och för att skydda huvudet, en sjal. De enda flickorna som inte ser ut att bära sjal är spädbarnen. Den medelålders mannen, har en tjock rock eller om man vill vara lite "inne", en täckjacka. Ser märkligt ut. När jag var yngre hade tonåringar den, det var liksom mode då. Männens byxor är antingen av gabardin eller manchester. En och annan "modemedveten" ung man, har lyckats få tag på ett par utsvängda jeans. Lustigt! Samtidigt som de många år senare åter skulle bli mode i Sverige, så försvann de helt från Estland.

Kontrasten? Vid varuhusets östra ingång, längs Tartu mantee, ligger tidigare en dollarbutik dit bara västerlänningar och eliten i samhället, enligt min vän Jaan, kan komma in till. Ligger i en fastighet som långt senare kom att rivas för en större parkeringsplats. Redan på avstånd ser jag en folksamling. En trappa upp, vid ingången, står en ring med riktigt maffiga biffar. Säkerhetsvakter. Utkastare skulle vi uppfattade det utanför en krog i Stockholm. Närmar mig sakta på andra sidan gatan. Ser rätt hotfullt ut. Några släpps ut. Tar mig över med Jaan, baptistpastor från en församling strax utanför staden. Han bestämmer sig för att stanna på behörigt avstånd. Själv tar jag några steg fram. Räcker den till mig och visar med handen att jag kan gå in. Verkar som bara ett mindre antal kunder får vara i butiken. Av säkerhetsskäl? På en annars deprimerande grå sliten gata. Ryssar. Som maffia där ester inte är tillförlitliga. Vältränade. Saknar bara de mörka glasögonen. Får visa passet för att komma in. Som en biljett till en galapremiär, fast utan välkomstdrink och tilltugg. Klädseln är inte viktig. Utom på vakterna förstås. Som en fastkedjad attachéväska höll de hårt i fåtalet korgar. Rysk-engelsk reklam överallt. Ingen estniska. Behövs inte, vanliga estländare är inte välkomna. Finns möjligheter att handla fin mat, de bästa chokladen och olika lyxprylar. Står snart ute i friska luften. Med en estnisk chokladkaka i handen. Inte intresserad av det andra. Behövde egentligen inte gå in där, ville bara få uppleva känslan. Kostade inte mycket från min bunt ryska rubel. Känner nyfikna blickar. Fortfarande känner jag att min engelska kunde vara bättre när jag är utomlands. Promenerar under tystnad längs Pärnu gatan, förbi gamla postkontoret i sovjetisk stil. Jaan verkar ha många frågor. Är tyst. Ser osäkerhet i hans ögonrörelse. Stelt. "Främmande i sin egen stad". Enda person jag känner hyggligt väl under första resa till landet. Korsar gatan. Tar oss över centraltorgen Viru Väljak. Tidig förmiddag december 1989. Känner pulsen stiger. Blir tillsagt att inte stirra för mycket. Några månader innan vaknade människors medvetande och längtan efter frihet.

Leningradi mantee. Rör oss längs trista kala husfasader och mörkbrunt smutsiga från 50-talet. Hade lyckats ta lokaltåget från förstaden Nömme, där han bor med sin familj. Ser tomma mathyllor i affärerna, köer till spritbutik som köttaffär. Vågar inte gå in. Genom de smutsiga fönstren, med gulnad plufsig reklam i gult och orange, skymtas de ödsliga helt tomma lokalerna med personal ointresserad av att hjälpa till. Alla står bara och väntar. Vad annat kan man göra? Behöver mjölk, smör och bröd hemma. Slitna smutsiga plastpåsar. Någon trasig dramatenvagn. Tom. Ser det när jag passerar förbi. Fliken öppen. Sorgsna tomma blickar. Säkert hungriga också? Som en grå spelfilm från svenskt 40-tal, fast det är november 1989. Vårt svenska överflöd skulle tacksamt tas emot av människorna på gatan. Vandrar tillbaka till Viru Hotell, fast lite på avstånd.

Passerar utan ens ett leende. Fortfarande, trots att jag nu är i ett helt främmande land, vågar jag inte hälsa med ett leende. Jaan berättar kort om de svarta sovjetiska limousinerna Zil som brukar köra fram till entrén. Männen i kostym är troligen statstjänstemän. De är inte här bara i rena affärer. Mutor och i vissa fall försvinnande förekom. Ser med egna ögon flera lättklädda översminkade unga kvinnor. Vad de gör där förstår nog även du, som läsare. Senare fick jag det bekräftat när jag sökte information hemma att hotellet helt klart användes som KGB:s spioncentral. Ökar på stegen för att inte dra till oss uppmärksamhet. Mycket trafik. Flera täckta militärtransporter, jeepar och patrullerande soldater rullar förbi. Femtio år av ockupation. Minns inte några militärer på gatorna i det kommunistiska Prag året därpå. Drar oss in mot gamla staden. Några vakter står vid portens avspärrningsbockar som vi hemma i Sverige använder vid vägarbete. Större gul lampa lyser rakt mot oss. Alla bilar kontrolleras. Gående kan smita runt. Ser i ögonvrån hur vakterna håller koll även på dem. Hur kan man bara leva så övervakat i årtionden? Eller man vänjer sig

Blöt snöslask som sörja över gamla stadens kullerbelagda gator. Jaan småprata lite. Vem av oss är osäkrast? Frågar försiktigt om mataffärerna i Stockholm. Märkliga frågor kan man tycka, som finns det alltid kött i diskarna, behöver man stå i kö och om det är dyrt. Hm, ja man står förstås i kö till kassan. "Jag menar till köttdisken, bröddisken och …" Förstår att de vet lika lite om hur vi har det som vi vet om deras liv här. Stannar till vid korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan). Jaha, vad händer nu? Tittar upp mot den gamla stadsmuren. Han berättar lågmält om ett hus längre bort med gul puts. Känner hans puls i rösten. Den ännu fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Tomt utanför, förutom några militärpoliser. Går tillbaka längs gatan och beskriver ett annat med ljusgrå puts. Äldre undvek länge även denna plats. Förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under andra världskriget som fortsatte genom mitten på 50-talet. Senare under 2010-talet skulle jag besöka platsen. Museum öppnat i gamla arrestlokalerna. Kan nog ha sett märkligt ut efteråt när vi vänder tillbaka. Jaans steg ser lättare ut. Ser inte sovjetiska soldater eller någon som gör honom nervös. Stannar till vid uppfarten till övre staden, Domberget. Litet smalt, oansenligt, torn. Genom dess fot ser jag en smal gata. Piik Jalg, "den långa". En av vägarna upp till övre staden där de styrande bodde från medeltiden. Följer Jaan, som ibland ta hjälp av handen mot muren, promenerar upp mot Toompea, som det heter på estniska. Hala ojämna kullerstenar. Passerar en rätt gammal delvis insnöad rysktillverkad bil. Töväder, både av luftfuktigheten och " politiska stämningen just nu". Bara att jag kan gå här bredvid min vän utan att vara förföljd eller upptryckt mot en väg för att frågas ut. Skulle få vara med om detta många år senare i den iranska staden Tabriz.

Längre upp i backkrönet domineras torget av Ryska katolska Newskij-katedralens torn. Mitt emot, i bakgrunden till det estniska parlamentet, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med "nationens" flagga vajande på toppen. Samtidigt syntes sovjetestniska flaggan över parlamentet, sida vid sida med det fria Estlands. Spännande tid. Betongblock över bilvägen ner från berget på andra sidan torget. Dubbla vaktposteringar. Militärpolis med röd rand runt hjälmen. Också ditkommenderad estnisk polis. Måste hålla uppe sken av att landet "inte är ockuperat". Och så vaktkur med taggtråd. Kunde dras undan när någon fick tillstånd att köra upp. Hemma igen i mitt lilla krypin vid Liljeholmen kommer jag nog att tänkta både det ena och andra men ändå … människor har sedan bara några år tillbaka börjat våga lufta sina undertryckta känslor för det estniska. Lyfter man på locket till en kokande gryta är det lätt att det bubblar över. Politiska trycket har sakta börjat lätta. Såg under dagen den estniska flaggan skymta fram på några husfasader. På väg ner åker jag några gånger nästan på ändan. Innan vi fortsätter bjuder Jaan mig på lunch, snabbmat. Ja inte var det McDonalds, fast Coca Cola fanns här, med rysk text. Till vänster om tornet, i samma byggnad, finns ett "hambugeri". Lite bökigt att ta sig in. Fullt med folk. Stressade. Får mig en knuff i dörren. Fuktig svettig värme slår emot mig. Kala vita väggar. Sprucken smutsvit golvklinkers. Betongputs på några platser väl synligt. Kraftig vit belysning, kan tänka mig som i en operationssal. Trasiga lysrör blinkar. Sterilt slammer av tallrikar och bestick av aluminium. Sladdrig korv och en kopp blaskigt surrogatkaffe. Generöst. En granne står och dricker vit pappersmugg med utspädd saft. Samma typ av mugg som på skolans toaletter när jag var liten. Finns inget annat i ett land som stryptes av isolering och ransonering. Står mitt emot honom vid ett ståbord av metall. Småpratar om livet här utan att det ska höras till grannen medan vi väntar på maten. Ingen lyssnar nog, men … Uppropad. Jaan hämtar från en matbespisningslucka vid ena långväggen. Tjocka kvinnor klädda som om de arbetar på ett slakteri, med vita rockar, platsförkläde och vita hättor eller hårnät på huvudet. Helt ointresserade av ett leende.