Returbiljett saknas

Mörkret viker sig sakta undan medan kölen klyver vattenytan. Vågor slår mot fartyget när det stävar framåt mot den estniska kusten. Känner den kyliga doften av fuktiga luften. Bakom en svag dimma glimmar det till. Horisonten. Något smyger sakta upp ur vattnet. Det är en kylig novemberkväll 1989. Dagen innan hade jag kommit över vattnet mellan Stockholms hamnterminal i Frihamnen och foajén till Viking Lines färja med destination Helsingfors. Känsla av att mitt liv just nu kan vara på väg att påverkas av stundens allvar. Åren har gått. Dagarna passerat. Ensamhet trots flytt från hemstaden, jobb, nya grannar. Några aktiva år med politik har gett mig perspektiv på livet. Sedan åter hem till soffan, makaronerna och teven. Har ändå varit förutsägbart. Överblickbart. Medvetna upplevelser möjliga att backa ifrån. Dra sig tillbaka. Men nu … Kisar. Skymtar kusten i det svaga diset. Vad tänkte Robinson Cruise på när han vaknade upp på stranden efter skeppsbrottet? Vad såg han? Hur tog han sig an sin nya situation där han stod på okänd mark? Ingen återvändo, som för mig när båten bara fortsatte att bryta det mörka iskalla vattnet.

Står vid relingen på färjan mellan den finska huvudstaden och ett sedan många är militärt ockuperat Tallinn. Herre gud, vad tänkte jag egentligen på när jag någon månad tidigare steg ut från sovjetiska ambassaden i Stockholm? Och idag på eftermiddagen gick ombord på färjan över finska viken? Fanns ingen direktlinje med Stockholm. Slöt för ett ögonblick ögonen. Snabba suddiga bilder av säkerhetspolis och militär flimrar förbi. Pulsen stiger. Gnuggar pannan medan armbågarna vilar mot räcket. Småkylig novemberkväll. Fukt över havet likt en osynlig slöja. Någon hostar till. Lätt berusad man lutar sig ut medan han bolmar på en cigarettfimp. Rysk. Vända mig bort. Obehagligt. Sticker till i näsan. Inget filter. Brinner snabbare upp än en västerländsk. Går att läsa av ett slitsamt liv i hans fårade ansikte. Tolkar också en lätt uppgiven tomhet i den tomma blicken. Har inte sagt ett enda ord till någon sedan avresan, förutom vad jag ville beställa i fartygets uppehållsrum.

Första egna utanför Sverige, sedan jag hälsade på min norska brevvän tretton år tidigare. Spännande resa för en liten 12-årig kille. Med tåg från hemstaden Köping, via Oslo, till Grimstad. Inga mobiltelefoner. Inget Internet. Man skrev brev till varandra med frimärke. Eller ringde med ett jack i väggen. De visste att jag skulle komma. Hade det norska tågets nummer och ankomsttid på en liten lapp. Först bara ett byte i Oslo men något gick snett. Hemma hade vi missat att staden hade två stationer, inte en central som i Stockholm, Östbane och Västbane. Dröjde till 1980 innan man fick en centralstation. Nu var det april 1976 och påsklov. Fortsättningståget till Grimstad, där min brevvän bodde, avgick från den västra satt jag på den östra och, i lugn och ro, åt på min köpta norska choklad som jag själv hade handlat på stationen. Vilket äventyr. Enda sällskap var en Fantomentidning, på norska. Varför var jag så ensam under min barndom? I skolan var jag rädd att prata. Vad skulle jag säga? Vem vill lyssna på mig? Både i klassrummet och på rasterna var jag ensam. Gick längs väggarna och dit där ingen annan var på skolgården. Observerade på avstånd. Svalde när någon närmade sig. Rörde mig undan. Lättnad när den gick iväg igen. Ville så gärna vara med men visste inte hur. Och inte var det bättre hemma. Något hämmande hemifrån, möjligen. Hade trafikolyckan jag var med om några år innan betydelse? Slutade med hjärnblödning efter ett kraftigt fall mot trottoaren. Orsakad av krock med en buss … Och nu står jag här. Ensam.

Hände så snabbt. Hösten 1989. Berlinmuren hade fallit en månad tidigare. Kampen för att få andas frisk luft slet sönder järnridån. Fortfarande hade ryssarna sitt grepp om det instängda Baltikum. I kartboken från skoltiden fanns knappt någon gräns österut, annat än den skarpa rakt genom Östersjön. Som en osynlig ogenomtränglig mur från havets botten. Varför gör jag resan till ett av ryssarna ockuperat land på andra sidan Östersjön? Uttråkad, galen eller … nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Barndomen. Kunde inte ta några risker. Vågade inte vara ett nyfiket spralligt barn. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Idag är jag tjugosex år. Åtta år av mitt vuxna liv, men ännu osäker på vad jag vill. Inte förrän jag kom till Stockholm ett år innan vågade jag se mig omkring. Hitta en mening med mitt liv. Fylla fritiden med något. Alla behöver vi ett socialt liv. För mig blev cykeln språngbrädan. Att kliva upp på sadeln och trampa runt i staden.

Greppar tag i metallräcket. Stickningar i fingrarna när de klibbar mot den frostiga ytan. Sval beröring kröp över armen… Ljud av metall. Besättningen rörde sig på däck. Blåslitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Trötta frånvarande blickar. Hängande påsar vid kinderna. Orakade. Med nariga händer redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar. Sveper med blicken. Dimman lättar långsamt. Sakta kan man skönja infarten till huvudstaden Tallinn närmar sig. Skymtar snart en bit ifrån siluetten av ett krigsfartyg. Sedan flytten till Stockholm året innan har jag inte sett ens en soldat, utom högvakten. Ensamma huttrande. Ibland fick jag syn på ett vaktbyte. Annars såg jag dem bara i olika spännande krigsfilmer på den lokala biografen i Köping. Är nu på väg rakt in i ett militärt skyddsområde runt den estniska huvudstaden. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor. Hur kunde jag? Och sedan gå iland? Ännu finns ingen direktlinje från Stockholm. Vad som sipprat ut om Sovjetsamhället var en ogenomtränglig vakt av gränsen. Ingen tar sig varken ut eller in. På senare år har det blivit möjligt att få ett visum. Men då behöver man, som jag nu, ha en godkänd inbjudan. Känner nästan ingen men fick hjälp av en arbetskamrat som var med i Baptistkyrkan att ordna en kontakt utanför Tallinn. Med inbjudan lyckades jag få ett visum. Spänningen kryper och sticker längs ryggraden. Märkligt obehag men vill samtidigt hålla ögonen öppna. Om jag väljer att inte kliva kan jag bara återvända tillbaka till Helsingfors. Har ju en tur- och returbiljett. Vad var då meningen med resan över? Frusen om tårna. Den kyliga vinden från havet fick även överkroppen att huttra. Var kanske inte riktigt klädd för en vecka i Arktis dock men ute på öppet vatten, en fuktig novemberkväll, gjorde nog sitt ändå. Hade ett par fingervantar i fickan men ville inte, liksom, använda dem. Kunde på något vis förstöra stämningen av äventyr.

Resan började redan några månader tidigare när jag stod utanför den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Stirrar på den lilla slitna dörrklockan. Tidig förmiddag. Innanför grinden ligger sovjetiska ambassadens låga visumbyggnad i grå sliten puts. Rysksovjetisk militär i mörkgrön uniform rör sig där inne. Beväpnad. Tiden står still... Ska jag resa till Tallinn eller inte? Kan fortfarande backa ur. Och åka hem till Nybohovsbacken till min lilla 13-kvadratare med pentry, säng, litet fönsterbord och en enkel fåtölj från samma slipade trista furu. Ett år sedan jag, en augustidag, greppade min gula resväska och tog tåget till Stockholm. Enkelbiljett. Lämnade hemstaden. Hoppades trivas och få behålla mitt första riktiga jobb i storstaden. Vårdbiträde på en liten långvårdsavdelning i personalbristen Sverige. Hade gått ut gymnasiets kontorsutbildning med mycket låga betyg. Hög ungdomsarbetslösheten i Köping. Inga vänner. Melankolisk tillvaro i ensamhet. Inte mycket att erbjuda unga. Biograf, bowlinghall, simhall och några kaféer. Vem går sedan ensam och fikar? Något behövde hända. Bära eller brista. Skulle vara lätt att få ny bostad om jag återvände. Gav mig av! Förstås, när det gällde mig, inte utan fixat arbete och bostad. Har aldrig vågat mycket i livet. Sträng uppväxt. Rädd för pappa. Söndagsskola från två år

Står nu hösten 1989 utanför ambassaden på Kungsholmen. Varför till ett kallt ockuperat land när det är tryggare och skönare med charter till solen? Utmaningar och spänning drog... Europa började se slutat av det kalla kriget. Ett av mina stora intressen var historia. Sovjetunionen uppfattades inte längre som hotfullt. Fast ännu fanns inga nytagna bilder. Inga reportage om livet idag. Ändå nästan lika ouppnåeligt som en resa till månen. Trots det kunde jag strax stiga av båten i Tallinns hamn en småkylig och fuktig morgon i november. Hur kom man in i ett ockuperat grannland? Visum var ett måste. Några har återvänt efter att äntligen fått hälsa på släktingar. Fåtal journalister, med anknytning, har varit där. På något vis lyckades jag, genom en arbetskamrat få kontakt med en baptistpastor utanför Tallinn.

Försöker att inte stirra på dörren till visumavdelningen. Tyst och stilla. Med en inbjudan i handen. Sätter fingret på knappen. Någon svarar på ryska, sedan på engelska. Berätta om min inbjudan. Klickar till. Trycker upp gallergrinden. Tar ett steg in på området. Känner att de tittar på mig, vakterna. "Visum", säger jag försiktigt. Andas tung utan att det syns. En av dem visar med hela handen. Drar upp den tunga metalldörren till byggnaden. Står plötsligt ansikte mot ansikte till någon som är på väg ut. Sänkt blick. Viker undan och kliver sedan in. Några också på väg ut längre in i korridoren. Lukt av inpyrd rök. Svagt gulaktigt sken från taket. Blinkar till. Får en glimt av rummet innan jag stiger in. En lätt unken doft slår mot mig. Betonggolv. Några mattor. Vita väggar med patriotiska planscher. Turistaffischer till ett land man till alldeles nyligen inte kunde besöka, absurt. Nersuttna lädersoffor. Och plaststolar. Rätt folktomt. Först förvirrad vad jag ska göra, vart går man? Bland alla olikfärgade ryska papper får jag tag på en visumansökan. Sätter mig ner på en av de hårda spruckna läderstolarna. Försöker fylla i. Bleka smala formulär. Små bokstäver på ryska och engelska. Bakom några halvöppna bås sitter några och väntar på sitt svar. På andra sidan glaset muttras det mellan några tjänstemän. Någon går ut, för att sedan komma tillbaka. Verkar något förvirrat. Så blev det, efter en långsamt tråkig väntan, äntligen min tur. Första luckan säger att jag har fel papper. Ger mig rätt. Försöker peka genom glaset var jag ska fylla i någonstans. Hänvisar sedan till annan lucka. Nya blanketten blir också fel. Får en ny. Fyller i så gott jag kan. De kan inte mycket engelska. Absolut inte svenska. Olika personer hämtas. Står bara där och känner mig som ett fån. Om det här bara var ansökan, hur ska resten av resan bli. De verkar ovana med visum. Väntan, sedan allt klart. Och det gällde bara huvudstaden. Skulle jag fått visum för hela landet, nej då behövdes inbjudan från andra som bodde runt i landet. Men så skulle jag även ta mig runt längs kusten, utan visum … många oförglömliga minnen som kunde ha stoppats, av en patrullerande polisbil eller en gränspostering!

Sakta segar sig tiden framåt. Tar trappan på utsidan upp till baren. Lutar mig mot räcket när ett par lätt berusade tar sig nerför. Rycker upp dörren. Lika trist som kvällen innan. Bara några vid bardisken. Ingen sitter vid de små borden med stora röda ingrodda dukar. Den mörkt blodröda färgen passade väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet. Vad ska jag göra nu? Några timmar kvar tills vi anländer till Tallinn.

Rör mig sakta fram till bardisken, eller vad jag nu skulle kalla den enda platsen där man kunde få i sig något. Med lite engelska och pekfingret lyckas jag beställa en Cola med Snickers. Ja något annat såg jag inte, förutom en massa alkohol, cigaretter och några torra inplastade smörgåsar. Med gurka och liten ostbit? Äter man inget på båten? Släpper funderingen. Betalar med ryska rubel. Hade lyckats växla till mig en saftig bunt på terminalen i Helsingfors. Hur skulle man annars kunna betala något i Tallinn? Medan jag sitter och tuggar på min Snickers försöker jag lyssna på snacket i baren. Nästan bara ryska. En och annan engelsk fras kändes påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta hade nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Överfarten var inte trevlig. Bara röka och dricka … Som svensk krävdes både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. Hade sett flera Bondfilmer. Vilka som var de onda, gick inte att ta miste på. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Grymma ansikten …

Nu slutet av 80-talet. Hade sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så hade relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kunde till och med om det fanns en inbjudan få besöka länderna på andra sidan Östersjön. Om man nu inte redan hade någon bekant där?

Sovjet-finska färjan m/s George Ots drev sakta in mot Tallinns hamn. Allt jag såg från fönstret låg insvept i vitt snö. Is guppade i vattnet. Frös om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Hade lite svårt att hålla mig vaken där jag bara stod. Hur var natten? Hade med mig en sovsäck inrullad överst i ryggsäcken, under remmarna. Man vet aldrig hur härbärget kan se ut. Hade inte bokat någon hytt. Det blev däcksplats, under en av järntrapporna. Kunde jag klara natten så är man nog redo för "ett kortare besök i det ryska Sibirien". Lustig och bisarr tanke på väg över till ett ockuperat land? Ett sätt att hålla humöret uppe, skulle jag tro. Blev en mörk dold plats under en järntrappa. Ensam och oskyddad … Blev inte många timmars sömn. Mest för kylan förstås men även alla tankar som snurrade runt i huvudet. Hade aldrig innan rest med båt över Östersjön, utom förstås med familjen på semester till Gotland. Knappt lämnat min hemstad. Visst flyttade unga men då till Stockholm, inte längre. Så visst gjorde det mig nyfiken. Ständig rädsla och misstro mot allt och alla var det som vi uppfattade dem på andra sidan. Jag vet inte, kanske det eggade mig att få se när systemet sakta öppnade sig i början av 80-talet. Hade jag något att riskera, nej. Ensam. Bara teve med en chokladkaka på kvällarna. Fri från hemstadens bojor men för vad? Berlinmuren hade fallit …

Lutar mig mot räcket. Andas samlat. Snart ensam på däck. Många har nog gått ner till sina fordon på bildäck. Befinner mig på kryssningsfartyget m/s Georg Ots, en färja som trafikerar Helsingfors-Tallinn. Glider sakta över ett, på flera sätt, mörkt och fruset vinterhav förbi den sovjetiska blockaden och in mot hamnen. Vad finns bakom blockaden? Vad möter mig när jag kliver av båten? Ingen taggtråd i vattnet men … mycket främmande, längre bort än England, USA, Indien och Latinamerika. De kulturerna är både bekanta och till viss del populära i väst. Känner en stark frän doft. Någon står fortfarande och röker en cigarett en bit bort. Någon ur besättningen. Sakta slukar stadens grånade vik vår båt likt en val som fångar in ett fiskstim. Här och var ligger fartyg för ankar. Väntar på tillstånd att få gå in och lossa. Också sönderrostade vrak. Som en mindre kyrkogård till havs. Inget jag någonsin sett, både innan och efter den här resan vart jag än har rest med båt. Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Pråmar längs kaj fylld med stora berg av svart smutsigt kol. Som i England och Sverige under början av 1900-talet. Svunnen tid innan elektriciteten och oljan kom. Varför? Sovjetunionen var rikt på olja och gas. Verkade som de svagaste fick vad som fanns kvar. Som smulorna på golvet. Grått dis över hela området denna senanovembermorgon 1989. Tevetornet längre bort i tråkig svulstig sovjetisk stil. En av platserna för den estniska självständighetskampen, där man året efter stod emot Moskvatrogna trupper. Osäker utgång under några dagar. Skulle man slå till ...? Istället drog militären sig tillbaka. Sakta skulle länderna i östra Europa börja öppna sig mot väst.

Varför nöjer jag mig inte med en kryssning till Helsingfors? Eller ner på kontinenten som andra unga. Har väntat på det här tillfället ända sedan jag i småskolan lyfte på bänklocket och tog fram kartboken. Först några sidor som visar svensk geografi, från söder till norr. Sedan våra nordiska grannländer. På sidan med Finland, om man för fingret rakt ner över den blå färgen som ska visa vatten, kunde jag läsa namnet på staden Tallinn. Pappa kunde ibland berätta om sin skoltid. Då det hände, under kriget, att människor kom med båtar över Östersjön. Estländare, eller snarare estlandssvenskar, flydde. Skräckslagna för vad de hört om ryssarnas härjningar. Många blev sedan skickade tillbaka av den svenska regeringen. Ännu bevakar sovjetiska armén gatorna i Tallinn. Hade under min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm eller … Kom sedan att bli flera oftast hit med cykel. En önskan att vilja trampa runt i ett främmande men ändå på något vis bekant grannland. Naturen och mötena med människors liv kändes bekant. Har varje gång återvänt med känsla av öppna armar, men ändå en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.

Dunsar till mot kajen. Skymtar människor som rör sig mot platsen där båten ska lägga till. Försöker tänka på annat. Känner av spänningen i magen. Obekant. Osäkert. Samtidigt så spännande. Ankomsthallen. Vad händer innanför? Kommer de öppna min ryggsäck? Blir det många frågor? Tar de in mig i ett enskilt rum? Vad händer om de inte accepterar mitt visum? Avlastning denna kyliga novemberdag av importerat kol pågår för fullt från övriga Sovjetunionen. Stirrar. De verkar inte vara lika på hugget som i Helsingfors hamn. Revor i kläderna. Smutsrufsigt hår. Några har keps. Andra en sliten luva. Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt. Ligger för ankar. Ryggsäcken hänger över ena axeln. Sovsäcken under armen. Gungar när jag tar mig nerför rampen. Sätter ner foten. Står nu på sovjetisk mark. Hur kände sig egentligen Armstrong när han hade satt ner foten på månen? Löjligt kanske men för mig var det också helt okänd mark. Hade lämnat Europa?! Följer med blicken övriga passagerares väg längs den spruckna kajen. Blickar, fast de inte får synas. Inga raka ryggar. Inget prat. Inga skratt, som i Helsingfors hamn.

Stiger in genom ett par trasiga entrédörrar. Smal kort gång. Grått. flagor av puts. Betongdamm som virvlar lätt under fötterna. Ännu en trasig dörr och där står vi i en stor hall. Ingen kö. Finländarna från båten har redan försvunnit vidare. Hade förväntat mig, som så mycket annat jag hade sett och visste om, en nära nog stillastående kö. Ser ut som att tullstation som ska stängas, eller precis har öppnats. Nästan tomt på informationstavlor. Svagt gult ljus från lysrör i taket. Andas. Många tankar hinner rusa runt. Kommer jag bli insläppt? Vad händer om de stoppar mig? Är nog svårt för dig som läsare, med smartphone och Internet, att förstå hur utlämnad man var. Hade lämnat ett litet meddelande på telefonsvararen hemma i lägenheten vid Nybohovsbacken. Skulle vara borta två veckor i Estland. Lovade att ringa när jag kommit fram. Och så telefonnummer till de som skulle ta mot oss i hamnen. Greppar ryggsäcken. Rör mig framåt. Fåtal personal. Klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Flera står bara längs väggen och tittar. Sysslolösa. Fanns de som bar Kalasjnikov, fast slött i axelremmen. Kunde lätt gå runt bevakningen. Minns inte något större kontroll av biljetten och passet när jag gick ombord i Helsingfors. Kalla kriget hade svalnat betydligt. Och muren i Berlin revs en månad tidigare. Uttråkade blickar. Nerverna spelar mig ett spratt. Ett kommunistland.

Tulldiskar utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. Uttryckslösa ansikten. Stela känslokalla blickar. Studerar mig från topp till tå – kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Sovjetiska tjänstemän stationerade för att bevaka hamnen. Känner mig fortfarande nervös. Kan inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla. Står här framför dem. Rör mig sakta framåt. En av männen vid den gula målade spärrlinjen säger något på ryska och visar slött med ena handen. Lyfter upp min ryggsäck. Dunsar till. Ser den sakta röra sig framåt på bandet. In under ett plastskynke som på en flygplats. De tittar på sin skärm. Inte ett ord. Passerar själv genom en skanner. Tyst. Inget pip. Andas in. Låter sedan luften som samlats i lungorna sakta försiktigt pysa ut genom näsan. Försöker att inte visa något. Nickar till en annan man. Lyfter upp ryggsäcken. Sovjetunionen? Ingen öppnade mitt bagage. Ingen muddrade mig för att se om något komprometterande finns. Visas fram till passkontrollen. Någon sekunds blick. Likgiltighet eller snabbt försvunnen misstänksamhet. Blir stående. Mitt pass granskas noga, för hand. Diskussion uppstår mellan två av tjänstemännen. Ett papper plockas fram. Stämplas, läggs i passet och allt lämnas tillbaka. Ingen stämpel i passet. När jag senare skulle åka hem tvingades jag lämna tillbaka alla kontanter, mot kvitto förstås. Trots att de var nästan värdelösa. Viftas iväg. Ingen återvändo.

Längs ena långsidan, bortom ett kraftigt rep, ser jag passagerare är på väg till båten. Rader av finländska turister som rullar iväg med kylskåp, diskmaskinerna och annan köksutrustning. Finns kanske en uppdämd nyfikenhet och ett begär av billiga varor, som estländare får köa till under flera år. Absurd och beklämmande samtidigt. Ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Fåtal som väntar. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmar in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här är man inte riktigt välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften. Möts av en man med mitt namn på en pappskiva, liksom "taxi". Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn. Genom en arbetskamrat på jobbet hade jag hunnit brevväxla med honom. Står med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna småsmutsiga bruna skor. Smalt leende, som lättad att vi kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Känsla av att här stannar man inte mer än absolut nödvändigt. Inte heller en kopp kaffe med någon kaka. Rör oss snabbt, men inte för snabbt om någon skulle bli misstänksam, mot entrédörrarna. Öppen militärjeep passerar utanför fönstret. Sovjetiska soldater med Kalasjnikovs. Skarp ammunition?