svenskbygden
Tallinn centralstation. Sitter med min ryggsäck på ett tåg som ska ta mig till svenskbygden. Rycker till av att tåget sakta börja röra på sig. Snart passerar bangården förbi fönstret. Gul sörja överallt som gamla vattensamlingar efter ett regn där uteliggare förrättat sina ärenden. Rostiga stänger kvarglömda utan anledning. Spruckna oljefat. Suck av lättnad när tåget lämnar stationen. Spänning. Hoppas kunna möta några av de sista äldre svenskarna som blivit kvar under ockupationsåren. Snart skulle de inte finnas kvar.
Så blev det också senare. Elsa Arjak i Vitherpalu. Maria Murman på Ormsö. Edvin-Johan Sedman på Nuckö. Även ester som lärde sig svenska. Ibland kom bud att de inte längre fanns i livet. En telefonsignal. Eller ett kort brev från någon närstående. Andra kunde jag läsa om på Internet när jag sökte på namnet. Kontakten bröts bara hastigt. Fanns aldrig tid att säga adjö. Yngre börjar, liksom jag, idag närma sig snart sextio.
Är här idag på min första egna resa runt i landet. Måndagsmötena på Norrmalmstorg i Stockholm fyra år tidigare har gjort vad de kunnat för att stötta en estnisk frihetskamp. Ett ljus i mörkret efter fyra decenniers ockupation. Inte lika uppmärksammat internationellt som Vietnam, Tibet och nazisternas korta tid i Europa. Året därpå var jag här för första gången. Nyfiken av hur livet skulle te sig på andra sidan Östersjön. Så nära men ändå så avlägset av avspärrning och svensk tystnad. Som att söka svenskhet i förskingring och nya oförutsedda möten. De har bott här i flera hundra år. Därför var jag här.
Sakta rullar tåget genom Tallinns förorter. Att ensam resa med tåg över längre sträckor ger en möjlighet att få kontakt med annan passagerare. Upptäckte här en oerhörd vänlighet som en svensk kan få möta på färd västerut mot Haapsalu och gamla estlandssvenska bygder. Majoriteten av passagerarna är, i motsats till resorna österut och söderut mot ryska gränsen, ester. Om inte så berättar packningen att man inte är från landet. Tystnad. Varken ett leende eller ett skratt. Känner du igen dig? I en svensk vagn är det aldrig tyst och stilla. Lite som min första tågresa. Vuxna män med kostym. Kvinnor med vackra men slitna klänningar. Ingen mobil. Internet? Någon läste en bok. Idag sitter många med nallen framför trynet eller sover. Främlingar man inte vill se runt omkring. På bordet en hämtmugg Frapino från Waynes Coffée.
Efter att nästan ha bänt upp dörren till vagnen och sett till att min blåa 50kilos Fjällräven-ryggsäck står stadigt på en av de bakre träbritsarna med bruna hårda lädersitsar och cykeln hänger stabilt över två britsar, tar jag en snabb promenad längs hela tåget. Färglöst. Slitet. Förnimmelse av min första egna tågresa våren 1972. Var på klassresa till närmaste staden, Arboga. Hårda träbritsar, hyllor ovanför med krokar. Vägglampor som spred ett matt sken genom glashöljet. Rör mig idag genom skakiga vagnar draget av ett stort tungt gammalt sovjetiskt lok. Får rycka hårt i alla dörrar som har svält av värmen eller hänger löst. Fastnar i en av de mittersta vagnarna. Där sitter ett ungt par. Esterna är, liksom vi svenskar, till en början något avvaktande och kyliga, men ganska snabbt tinar de upp. Börjar med några ord på svenska och faktiskt kunde de hålla ett enklare samtal på mitt språk.
Under mellankrigstiden reste många svenskar på semester till landet. Finns nu fortfarande en inte helt obetydlig estnisksvensk befolkning i området. Medan man skakar fram på de dåligt underhållna spåren, kan man med skolengelskan lära känna människor i det land som i skolböckerna, så sent som för bara några år sedan, inte ens existerade. Hela området på andra sidan Östersjön kallades bara för Sovjetunionen. Fortfarande förbannar jag de vuxna, som så brutalt och skoningslöst, suddade ut dessa annekterade grannrepubliker.
Nu var det jag och min generations plikt att genom ständiga besök återupptäcka våra baltiska grannar. Upptäcker att det är fler, synbart mest estniska hemlandsturister, som tagit med sig cykel och ryggsäck på tåget. Utrustning är från min pappas ungdomstid men samtidigt, enligt min personliga uppfattning, härligt nostalgiskt lantligt. Ur sina gråbruna tygsäckar med läderremmar tar de ut en metalltermos och smörgåspaket inlindat i en tidning. Ett ungt par har med sig sina cyklar inställda vid utgången. Ett par mörkt gröngrå brukscyklar. Vid mitt säte min 5växlade blåvita sportcykel upphängd över ett säte.
Färden går mycket långsamt. Krypkörningar. Ibland kan man jogga förbi. Passerar buskage med grenar skrapande längs fönstren. Norrländsk inlandsbana? Vid några få tillfällen stannar tåget vid till synes öde platser. Obevakade järnvägsövergångar. Bromsar in. Väntande bil bakom ett buskage. Ser en ensam passagerare stiga av. Medan tåget accelererar åker den iväg på den smala slingriga grusvägen mellan sädesfälten. Somrigt grönskande natur skymtar förbi mitt fönster, med hagar, ängar och bördiga åkrar. Människorna är glada. Utstrålade ett helt annat självförtroende än under mina resor öster- och söderut. Lättade av det vittrande ryska förtrycket?
Tre år efter min resa skulle man lägga ner linjen. Kan ana att kostnaderna för att rusta upp den hårt nerslitna och eftersatta bana var enorma. Med buss tar man sig mycket snabbare och oftare fram. I magasinet The Baltic Cours den 25 juni 2012 skulle man sedan läsa att opinionen var stark att åter öppna linjen till Haapsalu. En äldre medelålders man med gråstänkt skägg, fåror i ansiktet och 70-talsglasögon möter mig i Haapsalu. En journalist som heter Harles Pilter. Arbetar på den lokala tidningen Ajalecht Läänlane. Minns honom svagt från första besöket på tidningen.
December 1989. Hade genom en kontakt på mitt jobb på folkpartiet fått en inbjudan att besöka Estland, då ockuperat av Sovjet-Ryssland sedan andra världskriget. Med den fick jag loss ett visum att resa över, men bara till huvudstaden Tallinn där min nya vän Jaan Puusaag bodde. Han var pastor i en frikyrka strax söder om staden. Men jag vill även resa till västkusten, som var gammal svenskbygd. Vad gör man? Jaan tog en viss risk genom att köra mig och en god vän till honom som kunde bra engelska, i hans ryska Lada.
Resan i Jaans bil var inte riskfritt. När som helst kunde en patrull stoppa hos, fast det inte fanns många ute på landsbygden. Fick trycka mig ner i baksätet när vi mötte en bil. Som James Bond, men i verkligheten och då var det inte lika coolt. Men hade jag kommit över så skulle jag bara dit. Första anhalten blev centralorten Haapsalu och tidningsredaktionen Ajalecht Läänlane.
Steg in genom glasentrén tillsammans med en vän från Stockholm, Mattias Reinholdson. Han var själv journalist varför vi kunde besöka stadens tidning. Möttes på folkpartiets huvudkontor på Luntmakargatan 66 i centrala Stockholm. Hade nyss börjat arbeta i receptionen året efter jag kom ensam med en gul resväska från hemstaden Köping. Allt hade gått så fort. Efter militärtjänsten i början av 80-talet var jag hela tiden arbetslös, förutom ett ströjobb som vaktmästare på kommunen. Innan dess hade jag lämnat gymnasiet med usla betyg. Kände ingen. Vågade inte göra misstag. Nu befann jag mig på min första utlandsresa, i det sovjetiskt ockuperade Estland utan visum utanför huvudstaden.
Gigantiska rullar papper längs korridoren, säkert ett halvt ton styck. Så mycket? Under sovjetiska planekonomin fick man inget om det var slut, inte förrän nästa femårsplan. Eller så lyckades man mygla till sig. Man tog vad man kunde. Varför tänka på sin granne? Alla visste att systemet var korrupt. Centralstyrt utan kontakt med verkligheten och dess behov. Inte är det bättre med den råa kapitalismen främst i USA. Den som kan köpa vill ha mer. Vanliga människor brydde sig inte. Och nu fick jag en känsla av att inte myndigheterna heller.
På redaktionen satt journalister vid rangliga bord och knackade på gamla skrivmaskiner, sådana jag skrev med på högstadiet i mitten av 70-talet. Tunga med tangenter likt ett piano som slår sina utmejslade bokstäver mot pappret med hjälp av ett färgband som rullar fram över pappret. Hårda distinkta tryck annars rörde sig inte tangenterna alls. Och sedan med rejäl högerrörelse flytta den klumpiga valsen till början av sidan igen. Idag hörs bara ett nästan ljudlöst klickande varje gång man sätter fingret på tangenten och det "dyker upp" en bokstav på skärmen.
Sätteriet, där tidningen monteras ihop för hand och trycks. Slamrigt och oljigt. Stora lådor med bokstäver av blyklossar. Vid bänkarna satte man ihop varje mening, bokstav för bokstav, i stora lådformar. Flyttade man över dem till pressar där stora metallplåtar pressades mot bokstavslådorna så märken trycktes in. Ett tidsödande arbete för tryckarna och så ålderdomligt! När använde vi i Sverige denna metod? Kan ha varit efter kriget. Och idag kan alla blogga på nätet eller skriva sin kommentar på Facebook. Klick! Sen kan vem som helst i världen
Dagens besök på tidningsredaktionen var inte bara ett vänligt återseende. Behövde tillstånd att senare åka över till största ön Saaremaa. Harles såg till att jag fick "ett uppdrag", att för deras räkning, göra en reportageresa där. Saken var det att fortfarande fick bara estländare bosatta på ön eller de som hade särskilt tillstånd att ta färjan över till ön. Måste man verkligen bryta lagen för att få något rimligt gjort? Svenska ärligheten och respekten för myndigheter finns fortfarande kvar. Hittar man pengar går man till polisen för att få hittelön. Saknar tiden som varit. Kanske starkaste drivkraften att jag reser hit i början av 90-talet. Såg snabba förändringar i Sverige. Mobilen på väg. Ryska militären står fortfarande kvar i landet, närmast i den stora ännu stängda flottbasen Paldiski. Ska dröja tre år efter förra årets självständighet tills de sista soldaterna vandrar över gränsstationen i Narva in i Ryssland. Kan det vara öns känsliga fauna som kräver specialtillstånd för en utlänning, märkligt i så fall. Får senare falska intyget om en reportageresa i samverkan med tidningen. Vad är syftet med resan? Vill bland annat söka rätt på en äldre kvinna som har en hölada. Tidigare under resan, under ett besök vid Universitetet i Tartu, och det skandinaviska fakultet, föreslog en svensklärare att jag skulle besöka platsen. Att få övernatta i en hölada var både spännande och "genuint lantligt".
Svensklärare Stenberg i Pürksi. Huvudmålet för resan mot västkusten var egentligen ön Ormsö och en av de överlevande svenskarna Maria Murman. Men först skulle vi åka norr om Haapsalu och till halvön Noarootsi. Pürksi en sen eftermiddag i december 1989. Samhället domineras av ett kolchoskontor, sovjettidens kollektiva jordbruk. Idag uppenbart folktomt? En bit ifrån, med en stor gräsmatta mellan, ligger två radhus. Ser mig omkring. Trist bebyggelse, förutom de slitna förfallna trähusen längs vägen in mot samhället. Mitt emot, i ena hörnet, ligger en svenskägd herrgård från 1800-talet. Under den estniska självständighetstiden var det bygdens svenska skola. Någon gång hade den brunnit ner, varför och när vet jag inte. Idag är det ett nyrenoverat tvåvånings ljusgult cementhus med träfasad och rött vinklat tegeltak. Alla barn, där föräldrarna inte motsatte sig detta, får några svensktimmar varje vecka. Viktigt att hålla vid liv den svenskhet som tidigare funnits här.
I den tidigare skolan var svenskämnet givet. Det var svenskar som bodde här, rannarootsi (kustsvenskar på estlandssvenska). Även i den nyuppförda skolan finns det lektioner i svenska. Vad jag vet finns det absolut inte många som kan tala språket, bara äldre och möjligen barn till dem. Nästa alla hade flytt över havet 1944. Tyvärr frågar jag inte någon om detta. Minns en återvändare som jag träffade under min första resa hit i december 1989.
