svenskarnas Runö


Dyker snabbt ner. Ser det öppna fältet från mitt fönster. Illamående. Pulsen stiger. Kastvindar hugger tag i flygplanskroppen. Lösa delar skramlar. Också muttrar. Greppar armstöden. Bältet späns. Det mesta är gammalt på planet. Blank metall och vit hårdplast. En chans, sen upp för ett nytt försök. Rysk pilot. Såg honom på flygfältet utanför Kuressaare. Storväxt man med grov röst. Talade ryska med passagerare. Inte mycket att landa på en junidag 1994. En mindre öppen äng. Första gången jag åker med ett litet propellerplan. Ett äldre Tupolev. Sett dem på äldre filmer som Indiana Jones. Bredvid mig sitter en äldre kvinna i sliten klänning, kappa över och ett par stövlar på fötterna. Bakom oss några fruktkartonger med basvaror, som inte kan produceras på ön. Javisst, på väg till en liten ö mitt i Rigabukten. Passar sig då inte med kostym eller några finskor. Vilka de andra är minns jag inte. Bara fokuserad på att resan ska gå bra.

Under mina resor runt i landet har jag besökt flera av de tidigare estlandssvenska öarna. Känna rötter till en förgången mer jordnära tid där man stod med händerna i jorden under ur och skur som sommarvarma morgnar. Vattenpump på gården, livets källa, istället för att smått hysteriskt jaga runt i köpcentrum. Vänner och ömsesidigt beroende av granngården eller cykelavstånd på grusvägar. Internet, vad var det? Telefon, kanske… En spännande känsla att få möta svenskar avskurna från västvärlden sedan andra världskriget. Minns särskilt mina möten med Maria Murman på Ormsö. Estlandssvensken som under brinnande världskrig, när man flydde över till Sverige, vände hemåt med sin brudkista. Båten lämnade hamnen utan henne. Väntade på sin man som hade blivit tagen av ryssarna till Sibirien. Och han kom tillbaka flera år senare.

Personliga öden fängslar mig, särskilt så jordnära personer som Maria. Annars har jag haft svårt med relationer genom min släng av Aspergers och hur trångsynt sträng min barndom var. Fick inte ha kompisar hemma. Rummet var inte inrett för barn, utan små vuxna med pärmar i bokhyllan och kontorssaker i några lådor! Så Maria, tänk så enkelt hon levde. Såg den lilla gården. Inga djur. Odlade för dagen. Säkert hade hon sedan mannen gick bort en liten pension att leva av. Knackade på stugdörren.

På de mindre Rågöarna utanför Paldiski fann jag bara en minnessten över de svenskbybor som också flydde över till Sverige 1944 medan ryska marinen cirkulerade utanför. Fick möjlighet att med min bästa vän Jaanus promenera runt på öarna. Kom dit med hans svågers utombordare. Ogräs. Igenvuxet. Skönjde bara ruinen av det lilla kapellet. Där satt en minnesplatta. Än idag är det tyst i Sverige om flyktingarna som kom, svenskar. Så nära, kanske alltför nära och känsligt? Så brutalt världen kunde vara.

Landar med kraftiga dunsar på åkern. Fast mark. Lossar bältet. Fattar min rödblå packväska av nylon. Kliver nedför den korta stegen. Trampar direkt fel på en lös jordkoka. Stukar vänsterfoten. En sval sommarbris rycker tag i min jacka. Med väskan över axeln haltar jag lätt grusvägen fram till hamnen. Passerar först centrum. Bara en vägkorsning med en lanthandel och några hus runtom. Bor inte många kvar på ön idag. Har mer blivit som ett sommarställe för de som kommer från fastlandet. Längs huvudgatan, den smala grusvägen mot hamnen, ligger några småhus med staket omgivna av öppna små gräsplättar och gles skog.

Hamnkajen. Upptäcker en liten anslagstavla. Nästa båt tillbaka går redan tidigt nästa morgon. Enda sättet att ta sig hit och härifrån är ett plan, kanske någon gång i veckan, och en båt till Saaremaa (Ösel). Tidig förmiddag. Har några timmar för att orientera mig på ön. Har inte mött någon öbo fast det bevisligen finns befolkning här. Hur kan man i annars fall ha både en landningsbana och en liten hamn? Var kan jag sova över natten? Tänkte innan jag kom att det löser sig nog på plats, van som jag är av ett enklare sätt att resa. Ser mig omkring. Ögat fångar en liten skylt på väggen till ett av de närmsta husen med texten Youth Hostells. Knackar på. Får en säng för natten. Enkelt rum inrett med säng och en stol. Utsikt över gården och havet som skymtar till höger. Rigabuktens vågor slår oavbrutet. Kaskader sköljer över kanten. Kyliga vårvindar får mig att dra mig bort.

Varför står jag här? Befinner mig i Kuressaare, huvudorten på ön Saaremaa, på en egen fotoresa för att dokumentera de tidigare svensköarna. Hade på känn att det inte skulle bli så många fler resor hit närmaste tiden. Kommer just främst från Haapsalu, de båda små Rågö-öarna och Ormsö. Senare vill jag gärna försöka komma över till Runö i Rigabukten men hur? Jag var även här denna gång av en annan anledning. Dagen innan passade jag på att möta en tidigare kärlek för sista gången, Lisu. Av en tillfällighet möttes vi första gången två år tidigare. Arbetade på en bar som serverade mat. Jag var hungrig. Hon var ledig och var där med några väninnor. Vid dagens besök var jag på morgonen snart ute från rummet och ner för trappan. En ung välklädd kvinna vaktar foajén. Lämnar för sista gången in nyckeln. Skulle inte bli några fler besök. Hämtar ut cykeln och trampar med packväskorna baktill mot hamnen. Tokerevplanet står och väntar. Spänner av packväskan och låser fast cykeln med en rejäl stålvajer vid staketet. Innan jag kliver ombord låter jag min blick svepa över havet.

Runö. Står i rummet jag hyrt och ser ut mot hamnen. Har blåst upp till storm. Vita skummande vågor kastar sig mot betongen. Som i ett duschrum rinner vattnet tillbaka. Och igen en kastvind. Efter ordnat boende vandrar jag grusvägen tillbaka till korsningen och finner snart med hjälp av min karta öns två kyrkor. Runö var sedan många hundra år boplats för estlandssvenskar. Den lilla kyrkan i mörkt trä liknar den som står på Skansen i Stockholm. Mycket vackert snidad på insidan. Den större vita kalkkyrkan ligger behagligt fridfullt bredvid.

Eftermiddag. Vill fortsätta promenera runt på ön och gärna ta mig till den norra sidan. Där ska det finnas vackra stenstränder. Söker mig framåt och finner till sist något som kan vara stigen genom skogen norrut. Enligt karta är det rätt väg. Står där vid staketet. Minns inte varför men vi börjar pratas vid på engelska och lite svenska. Kvinnan heter Milja Lilleväli och har ett sommarhus här, tror det var släktens. Många år senare berättar hon att den tillhörde tjänsten som lärare på ön. Blir aldrig någon promenad. Erbjuder mig ett glas vatten. Mörkret lägger sig sakta. Byter adresser.

Med min packväska över axeln står jag och några andra ester vid hamnen. Vågorna går höga. Båten ligger ute och väntade. Kanske det inte blir någon hemresa idag. Tiden går. Kanske om någon timme. Alla går till vandrarhemmet och väntar… Vid 11-tiden skulle vi snabbt ta oss ner till hamnen igen. Båten vill göra ett försök att snabbt plocka upp oss. Står den och väntar för länge kan de slås sönder av vågornas kraft mot stenarna. Vi kommer iväg. Några timmar på havet sedan åter vid min cykel. Himlen kommer och försvinner medan vågorna rullar båten. Obeskrivlig upplevelse. Och jag är inte rädd. Året efter möter jag Milja i Pärnu på fastlandet. Solbadar på stranden med glass, tivolibesök, dykning i Pärnu å och promenad hand i hand längs vattnet. Fast kanske bara som en tröst för mig själv, kunde inte släppa tanken på Lisu. Ville inte.

Skapa din hemsida gratis! Denna hemsidan är skapad via Webnode. Skapa din egna gratis hemsida idag! Kom igång