Skymningen

Himlen är gråsvart. Ett dovt muller hörs följt av en kraftig bländande blixt. Sedan återvänder mörkret som om det skulle ha legat på lurpass och bilens svaga strålkastare söker återigen att flämtande lysa upp vägen framför mig. Det skrapar till under bilen. Hjulen studsar till i den blöta och sliriga leran. Med stadig hand försöker jag hålla mig kvar på vägen. Hemma har jag ett trivsamt jobb med barn. Mellanstadielärare. Efter några år som receptionist hade åren bara runnit iväg. Trött på att mestadels bara sitta och koppla samtal. Visst fick jag några korta ord med andra människor men inte alls samma sak som att hela dagarna vara i ett klassrum. Trivs och ingen dag är den andre sig lik. Men efter jobbet? Började för några år sedan att gå några kvällskurser i fotografering. Ett intresse jag haft sedan tiden som barn, att fotografer eller filma. Ögonblicksbilder. Stämningsskapande. Numera arbetar jag även som frilansfotograf med olika påhugg. Fått in några bilder i olika facktidningar. Fast mest handlar det om den egna spänningen att få fånga något genom linsen.

Hela eftermiddagen har en gråmulen himmel legat över södra Transsylvanien. Det oavbrutna regnandet har fått bilen att flera gånger tappa väggreppet och kana ner i diket. För ett ögonblick försvinner mina tankar iväg till en tid höljt i historiens dunkel. Slutet av 1400-talet. Konstan­tinopel hade nyss fallit och turkarna trängde öster­ifrån in i Europa. Som en del i en kristen försvarspakt stred en prins Vlad och hans Drakorder mot en nästan övermäktig fiende. Något personligt inträffade som fick den gamle förkämpen att tvivla. Han blev sedan även en fiktiv figur i Bram Stokes Dracula, men det är en helt annan historia.

Ett plötsligt ryck. Bilens ena framhjul har tappat väggreppet och glider rakt ner i diket. Tystnad. Bara vindens sus och det smattrande regnet hörs genom den otäta sidorutan. När chocken släppt, fångar hörseln upp ett svagt ylande. "Vargar?". Samlar snabbt ihop tankarna för att inse det fruktlösa i att omedelbart ta mig upp på vägen. Väljer att ännu en gång ta ner hela bilen helt i diket för att, med bakhjulsdriften, pressa mig upp. Plockar fram de stora gummistövlarna bakom sätet, öppnar bildörren och kliver ut. Regnet öser ner som från en vidöppen kran. En kraftig iskylig vind rycker tag i jackan och vrider den ett kvarts varv. Med stor beslutsamhet trycker jag igen bildörren och trevar mig sakta bakåt till bagageluckan. Det iskalla regnet svider mot ansiktet. Med hjälp av båda armarna trycker jag sakta upp luckan, gräver ur mörkret fram två avnötta brädor. Med en i var hand lyckas jag till sist få dit dem framför båda bakhjulen. En gren knäcks bakom ryggen! Snurrar snabbt runt. Totalt mörker. Pulsen rusar och blicken flackar hjälplöst ut i tomheten. Sekunderna tickar sakta. Efter en stunds tystnad tar jag mig beslutsamt in i bilen. Vrider om tändningsnyckeln. Motorn mullrar igång igen. Nu gäller det att med ett lätt lyft på kopplingen. Evighetslånga minuter senare ligger jag åter på vägen och med ett lätt tryck på gasen rullande tar mig från platsen.

Dagen innan hade jag varit på väg med tåg från Bukarest mot det lilla samhället Curtea de Arges. Platsen ligger vid randen av den stora bergskedjan, Karpaterna. Från tågvagnens fönster kunde jag med förnöjsamhet konstatera hur väl ordnad denna del av världen var när det gäller skönhet och storhet. Både järn- och landsvägen slingrade sig smidigt uppför den transsylvaniska bergskammen med en vidunderlig utsikt över gröna välvuxna dalar, dimhöljda och spetsiga bergstoppar, små pittoreska bergsbyar och över allt detta lyste den mildaste och mest livsbejakande solen. I min kupé satt två andra personer, en kvinnlig student på väg hem från universitetet i Bukarest och en äldre präst brådstörtat kallad till samhället av en kollega. Studenten frågade vart jag var på väg. När jag svarade henne, blev de båda förstummade. Flickan sänkte sin blick och prästen mumlade något troligen på rumänska. Min häpnad över reaktionen fick mig att i tysthet söka efter en inre förklaring till deras beteende. Vad skrämde dem? Varför hade prästen så bråttom till det samhälle jag var på väg till? I dess närhet fanns bara en flera hundra år gammal ruin tillhörande den historiske prins Vlad Tepes. Modellen för Bram Stokes roman om Dracula. Ingen kan väl tro på fantasifiguren absurt!! Troligen är det bara någon olycka som hänt. Men varför regerade även den kvinnliga studenten? Kände hon den som möjligen förolyckats eller…

Tidig eftermiddag, ett hällregn, som pågått alltsedan avresan från Curtea, har övergått i ett svagt duggande. Bilen kränger och dunsar hårt mot den hårda jorden. Rullar nu fram på en smal och svårforcerad bergsrygg. Över hela området vilar en gråsvart himmel. En fuktig råhet tränger in genom de små gliporna i sidofönstren. Snabbt greppar jag min tjocka vindjacka och kränger den mödosamt på mig. Bilens utrymme medger inte några större rörelser. Under de senaste timmarna har jag passerat förbi eller genom några få gårdar utan att upptäcka det minsta tecken på mänskligt liv. Ödsligheten får mig att igen tänka på Bram Stokes och Jonathan Harkers nertecknade upplevelser av sin färd till greve Draculas borg. Samma svåra väg, samma disiga och ödsliga landskap. Boken beskrev verkligen miljön nervigt autentiskt. Varför gav jag mig verkligen av ensam på denna resa? Nyfikenhet och sökandet efter att prova min förmåga har alltid varit min drivkraft. Jag älskar också att få vara med om resa till spännande platser. Snabbt slår jag bort tankarna och koncentrera mig på vad som nu väntar mig. Det framför liggande bergslandskapets nedre del är helt dolt av den tjocka mjölkvita dimman. På de närbelägna höjderna syns några till synes övergivna gårdshus. Något har fått befolkningen att överge området. Marken är trots allt mycket bördig, den höga bergsluften frisk och landskapet naturskönt. Snart ska jag nog vara framme, kanske bakom nästa krön.

Sakta börjar det skymma. Tilltagande kvällskyla. Måste försöka fixa med reglaget för varmluften. Sitter framåtlutat. Trixar i mörkret när jag tvingas kasta mig på bromsen. Utan föraning upphörde plötsligt vägen. Bortom branten ser jag en borgruin som helt dominerar omgivningen. Mörk, halvt nedfallen och svårtillgänglig. Fullmåne, tänk att det skulle inträffa just denna kväll. Lyckas ta mig ner på en slingrig skogsväg. Parkerar bilen väl låst och gömd i ett buskage, plockar ur bagageluckan och börjar röra mig i riktning mot ruinen. Det mesta, utom en stor ficklampa (som är försedd med nya batterier) och min stora "djungelkniv", ligger sedan avresan från Sverige nerpackat i ryggsäcken. Framför mig väntar en lång, blöt och mödosam skogsvandring. Möjligen kan det röra sig om någon dryg halvkilometer fram till klippan som borgen vilade på. Sedan får jag försöka hitta en lämplig avsats att klättra upp den sista branta biten. På väg genom den snåriga skogen tilltar regnet igen. Vräker nu ner samtidigt som en pinande vind ligger på från norr. De nerkylda regndropparna svider till på mina rodnande kinder. Med ett lätt handgrepp drar jag åt luvan rund ansiktet och fortsätter oförtrutet vidare. Mörkret faller snabbt. Trots att jag hade tänkt genomföra resan under sensommaren blev det inte av förrän nu i oktober. Med en tung utandning konstaterar jag det omöjliga att hinna fram till branten innan rullgardinen helt dragits ner. Då och då får jag användning av djungelkniven som smidigt rensar upp min väg. Med hjälp av en kompass, som stadigt ligger i den vänstra handen, orienterar jag mig framåt, rakt norrut.

Efter en dryg halvtimmes vandring hörs åter ett svagt ylande. Stelnar till. Förlorar för ett ögonblick orienteringen och börjar famla mig framåt in i en allt tätare vegetation. Instinktivt söker jag skydd mot det okända. Väl till sans konstaterar jag snabbt att "det" rör sig i min riktning. Med uppbjuden inre styrka fortsätter jag forcerat framåt. Måhända hinner jag fram innan förföljarna kommit i kapp mig. Det blir en kamp mot tiden. Utan förvarning stöter jag plötsligt mot något hårt och vasst. Är framme vid bergsklippan. Med förlorat tidsbegrepp och en puls som alltför länge legat över min normala, har jag på något vis lyckats hitta fram. En smal slingrande stig som genom åren nästan helt vuxit igen, får mig att något varva ner och samla kraft. Vad som nu återstår är den sista strapatsfyllda och riskabla branta vandringen uppåt. Kastar en svepande blick upp mot klipphällens mäktiga ruin – totalt mörker. Endast ruinens kala skugga flämtar då och då till i månljuset.

Med några djupa andetag tar jag de första kliven uppåt, väl medveten om risken att trampa fel och kana neråt. Snåren, som slingrar sig runt fotsulorna, blir allt tätare. Plötsligt hör jag hur tjutet från mina följeslagare finns någonstans i närheten. Pulsen rusar iväg och värmen stiger mot huvudet. Jag måste hålla mig samlad. Får inte tappa besinningen och ge upp. I en rasande takt fortsätter jag uppåt längs stigen. Halkar ibland till utan att kana ner allt för mycket. Efter någon kvarts desperata rusning uppåt får jag syn på en mindre öppning som uppenbarar en lång trappavsats mellan en ingång i borgruinen och en väg neråt. En känsla av att någon eller några under den senaste tiden vandrat upp och ner här fångar mina tankar. I annat fall skulle även denna öppning mycket snabbt ha vuxit igen. Byter spår och springer uppför trappavsatsen. Står någon bakom mig? I ett försökt att vända mig om, halkar jag till på ett av de blöta trappstegen. Faller handlöst. Känner samtidigt en hand, som försöker greppa tag i mig …