Skakig resa österut

Det illröda eldrivna sovjet-tillverkade fjärrtåget står och surrar vid perrongen. Ser med värme flera stora puss- och kramkalas. Något som är rätt ovanligt i vårt eget mer kyliga och osäkra samhälle. Stiger på längst bak i sista vagnen. Vill undvika en massa passagerare både vid avfärd och under resans gång. Har min cykel med mig och eftersom de inte har någon godskupé får jag ta in den i passagerarutrymmet. Med ett stadigt grepp om dess ram häver jag mig över den 40 cm breda glipan mellan perrong och vagnssteg. Med ett rejält ryck får jag upp dörren till kupén. Söker upp en plats för mig och cykeln. Tomt vid sittplatserna direkt till vänster. Placerar cykeln mellan bänkraderna. Kränger av mig ryggsäcken på ett av de slitna sätena närmast fönstret och sätter mig ner.

Tyst och stilla hade jag försiktigt lämnat min sovande värdfamilj Puusaag i förorten Nömme tidigt på morgonen. Pappa Jaan är pastor i Keila missionsförsamling. Han var biljetten in i landet första gången jag kom hit vintern 1989. Minns så skarpt hur melodin "Don't worried be happy" hela tiden strömmade ur radiomottagaren i köket. En brytningstid mellan långvarig förtryckt rysk ockupation med tomma mataffärer och en försiktig optimism med ny rysk ledare i Moskva. Efter ett antal återkommande besök hos familjen, är miljön nu bekant. Trampade efter centrala Nömme ut på den stora landsvägen mot kuststaden Pärnu. Tog till höger i centrum och rundade hela gamla ringmuren innan jag, efter en 45 minuters lång cykeltur, kunde kliva av vid centralstationen. Nästan folktomt utanför Tallinns centralstation Baltii jaam. Ryggsäcken över axeln. Rycker en sista gång i hänglåset till cykel. Rejält låst! Sliter upp de väldiga järndörrarna till biljetthallen. Slitna och torra på olja. En äldre kvinna, med en lång sliten grådaskig rock och med en svabb i handen, kommer ut från offentliga herrtoaletten. Om nöden tränger på så är de offentliga gratis. Förvänta dig sedan ingen glänsande renhet. Skum belysning. Flera glödlampor som inte fungerar. Inga sittbrunnar. Man får som i naturen försöka stå lätt framåtlutad och klara av sina behov. Och lukten? Stanken av klor är svårbeskrivlig. När jag i början av 80-talet gjorde min militärtjänst fick vi träna på att använda skyddsmask i händelse av en giftattack. Mycket svettigt och klibbigt. Nu var det här på stationstoaletten bara att uthärda stickningarna i ögonen och svedan i näsan. Papper? På vissa ställe, där man måste lösa inträde, kan man möjligen få några tunna pappersbitar. Fortfarande är det, som allt annat, en bristvara i landet. I andra delen av hallen, står en man och plockar upp böcker till försäljning. I hörnet pågår dagligen försäljning av allehanda begagnade. Mest ryskspråkig men även tysk litteratur. Till övervägande del små pockets eller massiva inbundna verk av någon för mig okänd författare. Förströdda besökare bläddrar i dem. Kanske de bara väntade på en buss eller är sysslolös. Sett många som bara lunkat fram här och var i stadens centrum. Varje steg i hallen hörs ljudligt på det stora stengolvet. Inredning i mörkbrunt eller stengrått. Entrén upplyst av stora glasrutor i dörrarna, liksom i hela sidoväggen. De flesta av dörrarna märkligt nog låsta. Längs långsidorna ligger biljettluckorna. Vilka som var öppna eller inte lyckas jag aldrig riktigt komma underfund med. Ingen synlig upplyst skylt.

Ställer mig i en kö. Verkar vara till en av luckorna. Väntar på min tur att beställa en tågbiljett. Håller hela tiden i färskt minne vad jag ska säga på estniska. Har tränat in det från en svensk-estnisk parlörbok. Min tur. Böjer mig fram mot den lilla gluggen i luckan; "üks piletti on Narva, tänan". Damen (jag har aldrig förr eller senare, sett en man där) frågar någonting på estniska. En i kön översätter vänligt. Enkel eller tur- och returbiljett? Vet inte när jag vill åka tillbaka, så det blir enkel biljett till Narva. Minnet av denna lilla episod lärde mig; "agasi ja tagasi" (enkel eller tur och retur). Ja, är alltså på väg österut hela vägen till den ryska gränsen. "Narva" klingar mytomspunnet för mig. Där slogs Karl XII mot ryssarna och vann i en snöstorm en novemberdag 1700. Snön yrde rakt i ryssarnas ansikten. Svenskarna vann stort!

Innan det är dags att gå ut till min låsta cykel vandrar jag genom den gråslitna hallen. Ett mindre kafé ligger där längst in. Stängd?! Så vitt jag kan tyda skylten på dörren, ska den vara öppen. Sätter mig ner på de läderklädda bänkarna och inväntar mitt tågs avgång … Klockan har denna tidiga morgon i juni 1992 börjat sega sig fram mot åtta. Frisk luft efter nattens regnskurar. Den illaluktande doften från den bensin- och dieseldrivna stadstrafiken, har försvunnit. På andra sidan av vägen, några äldre frukt- och blomsterförsäljerskor. Monterar upp sina skrangliga bord längs trottoaren. Fasta försäljningsbodarna var ännu stängda. Fågelkvitter hörs från parkområdet vid sluttningen runt gamla stadens mycket välbevarade ringmur. Slingrar sig runt hela äldre stadskärnan. Några stads- och trådbussar i linjetrafik passerar förbi. Morgonpigga stadsbor plockas upp på väg till arbetet. Ännu har inte spårvagnarnas rasslande och gnisslande börjat höras från stationens baksida på sin tur runt ringmuren. Kort vilopaus på lädersoffan i centralhallen. Tio över åtta och hög tid att hitta fram till perrongen för tåget mot Narva. Tidtabellen i stora hallen visar att den ska åka om en kvart. Som tur var har stationen inte lika många spår som Stockholms Central. Kränger på mig ryggsäcken. Låser upp cykellåset och promenerar raskt förbi stationens sidobyggnad. I entréplan ligger vänthall för stadsbussar. Hela byggnaden är i grå betong och troligen uppfört i slutet av 60-talet. Huvudbyggnaden, där stora vänthallen är inrymd, ser från avstånd ut som en jättelik flyghangar med glasentréer i varsin ända. Framför huvudbyggnaden ligger spåren för lokaltågen. Vidare bortom gaveln, dit jag nu är på väg, spåren för riksnätet och till utlandet.

Sitter på tåget. Minuterna tickar iväg. Ser mig omkring. Tomt i vagnen. Några enstaka sitter hopkurade avskilda från varandra. Kraftigt något störande surrande. Tågets eldrivna turbinmotorer varvas upp. Tystnad. Återupprepas igen några minuter senare. Och så, med ett kraftigt ryck, börjar allt sakta rulla ut från stationsområdet. Ett öronbedövande gnissel kommer och går i över en kvart. Hela vagnen kastas fram och tillbaka i sidled. Om man någon gång har rest med Stockholms tunnelbana ut från Centralen, så förstår du hur det kunde låta, när ett tåg slirande lämnade Baltiska stationen i Tallinn. Ryggsäcken hat fallit ner på golvet. Inte värt att plocka upp, förrän ryckandet mattats av. Inte ens under min resa i östra Europa 1990, har jag någonsin sett samma förfall och tristess, som nu från vagnens fönster. Nästan all modern byggnation längs stationsområdet kan i bästa fall tvingas totalrenoveras. Mellan spåren ogräset med skrot och stora pölar av kemiska blandningar. Vattnet ser verkligen äckliga ut. Lyfter man blicken något kan man ändå på avstånd se de ståtliga byggnaderna som utgör siluetten av det forna historiska medeltida Tallinn. Skakandes rusar tåget genom Tallinns jämngrå förstäder. Dagen, liksom resan genom det nordestniska kustlandskapet, har precis börjat. Nästan allt i vagnen i mörkt trä. Väggpanelen. Fönsterluckorna. Skjutdörrarna. De brunlackerade masonitskivorna till sitsar. Hade rest med de sovjetiskt tillverkade tågen tidigare och insett dess bedrövliga standard. Försökte få upp ett fönster. Hakade fast direkt på sniskan. Är nog snart alltför varmt och kvavt fast jag tog ett tidigt tåg. Visst kommer det lite luft in men då de trasiga fönstren och ytterdörren baktill som saknar fönsterglas.

Några äldre ryska män sitter och bläddrar förstrött i morgontidningar. Annars helt tyst. Inte svårt att urskilja nationalitet, faktiskt. Ryssar är inte vana att klä sig västerländskt, om det nu ska vara något utpekande? Skulle några dagar senare kliva in i ett ukrainskt hem. Där var det bara ryska tv-kanaler som visades i vardagsrummet. Landet hade varit isolerad från västvärlden ända sedan andra världskriget. Den unga estniska generationen har genom televisionen från Finland börjat ta till sig inflytande från väst, vilket inte i alla hänseende kanske är något eftersträvansvärt. Oftast tar man det mest lättfångade och hippt ytliga. Kapitalismen och den otyglade marknaden. Man vill nog bara få uppleva "friheten". Föga förvånande är esterna i minoritet på tåget. Förutom den klart högljudda och vilt gestikulerande gruppen ryssar i andra delen av vagnen, är stämningen ännu något uppgiven. Tidigare var ryssarna privilegierade och deras språk var det enda officiella. Idag, när landet är självständigt, upplever man sig som andra klassens medborgare. Har senare läst om detta i svenska tidningar. För att få medborgarskap, krävs det att man har bott fem år i Estland räknat från 1991, klarar att kommunicera på estniska, inte har något oreglerat brottsligt förflutet samt lovar lojalitet mot den estniska konstitutionen. Ett år senare bröt det ut dramatiska kravaller i Narva mellan militären och den ryskspråkiga majoriteten. Rubriker i Sverige talade om uppror.