Sista samtalet med Maria

Det skulle dröja två år innan jag möter Maria igen. Jag och mina bröder Leif och Erik hade våren innan rest runt hela landet på tio dagar. Blev aldrig Ormsö. Vi befann oss i Haapsalu. Tiden var knapp. Hade redan hemresan förbokad och betald. Det blir dagarna före midsommar 1995 som jag går av båten i hamnen. Packningen är lätt. Orange-gula packväskor i nylontyg hänger stadigt på pakethållaren. Vita plastkorgen på styret är nästan tom, bara inplastad karta låg i botten under regnjackan. Hoppas hon är hemma. Fick inget svar när jag ringde från Stockholm. Behagligt väder behagligt väder under det som skulle bli min sista rundresa i landet.

Vinden blåser med ljumma vindar västerifrån. Doften av det salta vattnet som slår mot strandens stenar smyger in i mina näsborrar. Närmast kommer jag från ett möte med en förtjusande estnisk flicka i Kärdla, på Dagö. Hennes adress ligger nerstoppad i min packning. Minnet av Kairits ljusa hår som kittlade min kind ligger kvar. Överfarten tog inte lång tid till skillnad mot min första köldfrusna vintern 1989. Solens glimmande strålar slår mot båtens metall. Direkt efter ankomsten trampar jag hem till Maria. Hon har med åren hunnit bli som en kär gammal vän. En person man alltid vill återse fastän ålderdomen tar ut sitt rätt.

Bromsar in och tar till vänster direkt efter pirens slut. Några kurvor senare svänger jag in på gården. Tyst och stilla. Oroväckande stilla. Det står en gammal lätt rostig cykel lutad mot husgaveln. Har den alltid gjort detta? Minns inte. Handtaget. Om det är låst kunde det bara betyda en sak. Eller att hon tillfälligt är ute. Men cykeln? Gnisslar till. Någon ropar inifrån. Det är Maria. Kommer mig långsamt till mötes med en kram. Känner hennes mjuka knubbiga fingrar över runt min rygg. Händerna hänger runt mig. Dryga åttio. Beklagar sig över sina krämpor och att det nog inte är långt kvar. Det var igår som jag lämnade henne på tröskeln. 

Tiden har en märklig förmåga att stå helt still hos äldre på landet. Hur får hon dagarna att gå? Allt är sig likt när jag stiger över tröskeln. I förrummet står fortfarande det grovhyvlade bordet liksom köksbänken. Ja, det är förstås inte en sådan bänk vi tänker på idag. I gamla tiden stod ordet för en träsoffa med en bädd under locket. En sådan som min pappa föddes i före kriget. Och brudkistan, orörd. Hon lyfter på locket. Några lakan och dukar i linne med det broderade monogrammet "M.M." som står för Maria Murman. Allt hade hon själv som ungmö vävt som hemgift. Traditionen var så att man som ung flicka skulle ha med sig en brudkista till det nya hemmet som väntade på det nygifta paret. Den vita brudklänningen med spets hänger fortfarande i en galge på väggen, liksom något som Maria påstår var Ormsödräkten.

I stugans storrum är det varmt och ombonat. Gamla fotografier på väggarna. En liten svensk flagga hänger ovanför ett lågt skåp. Samma blommiga gardiner i fönstren som vid första besöket vintern 1989, tror jag. Maria har satt på kaffet. Kokkaffe över en vedspis. Minns från min pappas historier om en sådan som hängde på en spiskrok den gången han smällde en raket utanför sitt föräldrahem så min farfar ramlade av pinnstolen medan han sörplade i sig kaffe på fat. Det blir ett kort besök denna gång. Maria spelar åtminstone sin kära visa på cittran medan jag smuttar på det rykande heta men så goda sumpkaffet. Hennes man som blev bortförd till Sibirien ´42 kom tillbaka. Det dröjde flera år av ovisshet och tron att livet skulle få levas i ensamhet. 

En dag knackade det på dörren och där stod han. Maria fick några vackra år med honom och en son. Det blir tyst en lång stund. Dricker upp kaffet och är på väg att gå. Han tog självmord. Orkade nog inte leva. Spriten och nerverna. Hon pratar om sonen. Hennes man dog i början av 80-talet. Begraven på Ormsö kyrkogård, där även hon en dag ska ligga bredvid honom. Ger henne en varm kram med löfte om att ännu en gång återvända. Ser henne i ögonen. Hon ler lite och nickar. Maria såg alltmer trött och sliten ut. Det står en telefon på en väggplatta längre in i det stora rummet. Några få gånger hade jag pratat med henne från Stockholm. Berättar nu att jag gärna vill se mig om på ön. Man vet aldrig när det annars skulle bli av.

Börjar promenera tidig nästa förmiddag. Lämnar cykeln och packningen hos Maria. Luften är ljuv. Gruset knastrar under mina tunna skor. Skjortan uppkavlad av den ljumma hettan. Doft av gräs, damm och sjöbris från havet. Här och var skymtar grunden eller rester av förmurknad virke efter de estlandssvenskar som bodde här fram till den ryska ockupationen 1944. Några fler estlandssvenskar finns visst kvar, däribland en som hette Erik. Träffar ingen. Tomt överallt. Eller. Vart tog de svenskregistrerade bilarna vägen som var med på färjan. I Hullo stannar jag till och tar en kopp kaffe. Ormsös hjärta. Inte långt därifrån ligger den vitkalkade kyrkan. Innan jag vandrar vidare postar jag ett vykort till mamma. Hon blir så glad. Lite orolig förstås av hur sina barn har det. 

Vid lanthandeln ser jag en liten affisch om ett kristet disko. Här på Ormsö?! Plockar upp den lilla egentillverkade kartan över ön och fortsätter västerut. Fågelkvitter. Syrsor. Annars bara vinden som hörs. Fridfullt. Något ödsligt. Tidig eftermiddag når jag fram till en gård. Några bilar står på grusplanen. Och flera ungdomar. Ett kristet ungdomsläger. Pratar med några. Trevligt och uppslupet. På kvällen ska de ha ett möte som jag blir inbjuden till. Maria känner inte till dem. Vi äter en liten måltid tillsammans sedan bäddar hon åt mig i det stora rummet. Klart jag ska sova över menar hon. Inte på något av de dyra vandrarhemmen. Vid sjutiden var jag tillbaka hos de kristna ungdomarna. Det bjöds på mat, olika religiösa samtal och, på övervåningen, fick jag bevittna hur man sökte personlig kontakt med Gud. Även jag erbjöds att ta emot hans välsignelse. Lät dem försöka. Släppte alla hämningar och misstro. Märklig upplevelse. Något kanske hände… men nej.

 Senare på kvällen är jag tillbaka hos Maria. Vi dricker en kopp kaffe och samtalar om mitt liv i Sverige. Innan jag går att lägga mig ber hon att jag, ifall det blir ett ytterligare återbesök, ta med mig en plastblomma. Hon orkar inte så mycket längre. Den ska stå på hennes mans grav på Ormsö kyrkogård där även maria ska vila en dag. Mycket snart menar hon. Det blir vårt sista möte. Jag har ännu inte återvänt till Ormsö. Flera år senare, 2005, skulle jag få läsa att hon stilla hade somnat in på öns äldreboende i Hullo. Historien om hennes mans återkomst och cittrans stämningsfulla toner gick med henne i graven vid Ormsö kyrka. En dag ska jag återvända till platsen för hennes sista vila