en blond vacker dröm

Rullar med min cykel söderut mot öns huvudort Kuressaare. Så många tankar och känslor väller upp inom mig. Jag som aldrig hade någon flickvän i min hemstad och bara en kort tid umgicks med Monica, en partivän genom folkpartiet. När jag sedan, efter flytten till Stockholm, började resa över till Estland tog jag mig mod att vara öppnare. Det blev under min andra resa i Estland som hon bara satt där …

Håller stadigt grepp om vodkaglaset. Mitt andra. Ser hennes sökande blick. För ett ögonblick stannar allt till. Famlar. Känner suget som drar ner mig djupt under ytan. Snabbt leende, sedan fortsätter samtalet runt bordet. Vi är just nu, en tidig vårdag året efter, på den bar i centrala Kuressaare, där jag första gången mötte henne. Centralort på den största av de estniska öarna, Saaremaa.

Återigen drar hon in mig med sitt varma smittsamma leende. Ställer ner mitt glas. Tom efter sista svepet. Sträcker mig försynt fram efter flaskan. Hennes hand är redan framme. Greppar den inte utan tar istället ett stadigt grepp om min hand. "Love you J" ser jag hon formar med sina läppar. Sorlet runt bordet har stigit med vodkans påverkan. De andra talar mest estniska. Ibland försöker de föra en kort konversation med mig på engelska, knaggligt men med värme. Känner mig välkommen.

Hur träffades vi första gången? Sen eftermiddag i juli 1992. Trött och hungrig efter att under dagen trampat hela vägen från en övernattning i Orissaare, på öns norra del. Övernattning hade jag ordnat på ett elevhem tillhörande stadens högstadieskola. Tog sin tid bara det. Frågat taxichaufför i centrum. Fått tips från ett enkelt hotell som för mig kändes lite för fint. Så sent som året innan var landet ännu ockuperat av Ryssland sedan andra världskriget. Hungrig hade jag lämnat kvar cykeln och promenerat ner till centrum. I fickan en liten folder med kartor över landets största städer. Fick där syn på att en restaurang skulle ligga i källaren till stadens stadshus. Tänk om de har kyckling, min favorit bland enklare rätter. Saftigt skinn. Mjukt ljust kött. Lätt att äta utan bestick. Och doften!

Eftermiddagens starka dagsljus lämnades utanför. Hade satt mig ner vid ett ledigt bord. Källarvalv med medeltida stil, tegelväggar och valv. Dunkelt. Ett par äldre män satt i baren med varsin öl och småpratade. En kvinna var snabbt framme och tog beställningen. Försvann lika snabbt runt hörnet till ett angränsande rum. Kycklingen försvann också fort medan jag kämpade med servetten för att torka av mig allt som rann. Benen hade domnat. Flera timmars trampande från norra delen av ön, längs vindpinade stränder och snålblåst. Gäspade och strök fingrarna över ögonen. Kroppen ville sova. Jag ville något annat. Lät blicken sakta följa varje skrymsle, person och ljud i baren. Mest yngre, utom de äldre vid baren. Sorlet låg högt medan musiken låg som en mjuk matta för mina öron.

Längre in i ett matt sken av stearinljus, satt några yngre kvinnor för sig själva runt ett litet avlångt mörkt träbord. Stämningen var uppsluppen och några platser runt bordet var tomma. Ville gärna försöka få kontakt med några i min ålder. Kan väl inte skada att slå sig ner en stund. Där satt hon. Ljust halvlångt, något lockigt hår och ett varmt leende. Kände pirr i magen. Hon var verkligen söt! Det var Lisu. Närmare mig bordet. Såg att de var ensamma. Hälsade lite försynt. Slog mig ner. Beställde ett glas rött vin. Öl var inte riktigt min grej. Idag var hon klädd i halvt uppkavlad brun kavaj, blå jeans och ett par beige lågskor. Tyckte om att ofta klä sig moderiktigt, berättade hon senare. 

Bredvid satt hennes mörkhåriga väninna, som jag senare skulle få möta när vi träffades igen i Tallinnförorten Mustamäe. Vi pratades vid en hel del. Innan jag lämnade dem hade jag bytt mitt visitkort mot hennes adress och telefon nummer. Hon hette Ly Liik och var 32 år. Själv var jag bara 28. Mörk sensuell baryton kontrasterande ljusblont hår, svagt rosa läpparna och de blåbruna ögonen. Några dagar innan hade jag mött en attraktiv tonårig kvinna med ukrainska rötter på ett tåg mellan Tartu och Tallinn, Oksana Tatarina. Hur klokt var det egentligen att visa intresse? Vad höll jag på med, två kvinnor i tankarna samtidigt? Fast jag var just då inte riktigt medveten om hur kontakten med Oksana skulle utvecklas och Lisu var bara så attraktiv. Varför fick jag situationen att bli så här? 

Ensam i Stockholm. Så långt jag minns från barndomen svårt att få vänner, eller någon att ty mig till. Hade funnits men ingen direkt attraktiv och spännande relation. Nu försökte jag få både och, en oerhört vacker attraktiv kvinna att leva med och en som sökte kunskap i sitt unga liv mot något betydelsefullt för ens karaktär att utvecklas med... Vad kunde jag släppa, inget? Det var mitt dilemma. Var inte längre ensam och ville inte ha något ytligt i mitt liv. Hur som helst. Efter att jag kommit hem fortsatte jag och Lisu att ha kontakt. Breven var mycket gripande och hennes sätt att beskriva sitt liv lockade in mig i något som kanske fick alltför långtgående konsekvenser, både för mig och dessa två helt ovetande kvinnorna.

Redan till kommande vintern träffades vi igen, inte i Kuressaare utan på säkrare plats i huvudstaden Tallinn. Där hon bodde fanns inte mycket att göra för yngre. Att bli sett med en utlänning… bara ett år efter självständigheten från Ryssland var det förstås även svårt att ändra en misstänksamhet mot främlingar och vara bevakad från myndigheterna. Sedan var hon också gift!? Berättade hur snärjd hon kände sig av sin man och en svärmor. Rädd. Eller övervakad. Hade levt i ett sex års äktenskap utan trygghet. Här kunde jag ha backat ur men hade varit ensam sedan liten så… Finns överallt män som, ibland med misshandel, styra en kvinna. Arbetet som servitris på grillbaren i Kuressaare gav inte mycket. Mannen var arbetslös och drack en del. Pratade inte mycket om honom annat än att hon var rädd. Och kände fattigdomen krypande längs ryggraden. Många hade det tufft ekonomiskt i början av landets självständighet och med den nya egna "starkare" valutan. Priserna rusade. Lönerna stod still. De bodde hos hennes svärmor. Hur var hon? Kände sig bara oerhört pressad. Behövde komma ut. Och där fanns jag.

Stod och väntade på mig när m/s North Estonia lade till vid hamnen. Ensam en bit från övriga. Lättad när hon såg mig. Närmade oss varandra. Fick en varm kram. Värmen letade sin in under skinnet. Ville första inte släppa. Bytte några ord. Hennes mörka röst stockade sig lite. En taxi körde oss ut till förorten Mustamäe. Snöslask och några minusgrader. Hon satt bredvid mig i baksätet. Sa något till chauffören. Sedan lutade hon sig intill mig. Kände hennes fingrar på mina lår. Tystnad. Satte ner foten i den blöta snön. Frös lite. Mörkt trapphus som så ofta mötte mig de första åren i Estland. Hennes väninna från första mötet i Kuressaare öppnade. Hallen var liten. Nuddade Lisus högerarm när jag steg över tröskeln. Omtumlad och nervös satte jag ner väskan.

Väntade bakom mig medan jag tog av skorna och jackan. Kände hennes varma bröst mot ryggen när hon plötsligt och mjukt omfamnade mig bakifrån. Nervositeten verkade ha släppt. Höll kvar mig en lång stund. Fingrarna rörde sig in under mitt hår. Hakan mot axeln. Kinderna möttes. En varm kyss i nacken. Detta skulle visas sig bli något mer än bara vänskap mellan oss. En möjlig affär kunde gå hur långt som helst, eller plötsligt ta slut. Stelnade till. Vad ville hon från mig? I köket stod kaffebryggaren på. Små koppar på en liten plastbricka. Enkelt och något torftigt. Lägenheten var liten och trång. Många bodde så. Trångboddheten var fruktansvärd. Vad tänkte hennes väninna? Förstod nog att Lisu kom till Tallinn dit hennes man inte nådde. Kanske hon sagt något till henne.

Helt oväntat berättade hon att det också fanns en sexårig pojke i hennes liv. Där stod jag och tvekade något. Kunde hon tänka sig att lämna sin man? Vad skulle hända med pojken? Hur såg hon egentligen på mig och vår tänkbara relation? Tanken slog mig att bara ta min väska och lämna allt. Väskan lämnades kvar i hallen medan vi gick in i köket. De hade förberett fika. Lisu höll sig mycket nära mig hela tiden. Kände en längtan från hennes sida av ett annat liv än det nuvarande. Såg blicken. Och hur hon försökte hålla mig kvar. Genuint eller bara desperation. Minns inte mycket mer av tiden i lägenheten. Än att vi fick en egen gemensam säng.

Dagen efter tog hon mig med den lokala bussen in till Pärnu mantee, en av stadens centrala gator. Därifrån promenerade vi till några av hennes vänner i stan. Hela tiden gick vi hand i hand. Kändes mysigt att gå där. Som ett nyförälskat par. Och det var vi nog förstås eller... Slutade aldrig att se på henne. Hur hon presenterade mig var osäkert. Kunde inte estniska. Ingen pratade någon engelska, utom hon något knaggligt när jag frågade.

Kvällarna var "härliga" som jag minns dem. Låg länge i sängen innan vi somnade. Oftast ombytt före mig. Väntade under lakanen. Älskade jag henne? Är nog säker på det. Hennes mörka röst. Sensuell. Gav mig en känsla av trygghet och kraft likt Freja i vår gamla asatro. Dominerande och erotiskt attraktiv. Tiden stod still. Inget annat än henne i mitt huvud. Känner fortfarande elektriciteten när jag tänker på när våra kroppar rörde varandra. Hennes mjuka varma hud ville känna mina smekningar. Och attraktiva djupblå vädjande ögon ovan de fylligt smekande mjuka läpparna. Möttes flera gånger det närmaste året, både i Tallinn och Kuressaare. Ömhet, närhet, vodka och flera underbara nätter tillsammans.

Åter till dagens trevliga stund med hennes vänner. Ett glas. Två glas. Avstod från Fanta. Var säker på var min gräns gick. Lyssnade. Försökte förstå estniskan. Det skålades. Bröt in när samtalet tog paus. Engelskan hackade sig fram. Början av 90-talet. Estland hade precis slitit sig loss från den långvariga ryska ockupationen. Nyfikenheten fanns men inte tillförsikten till språket och orden. Tredje glaset. Kände värmen. Närheten till de runt bordet, eller kanske vodkan. Var nog både och. Kände tyngden i huvudet, armarna och benen. Tiden existerade inte. Fjärde glaset. Stopp! Nu var det nog för min del. Lisu såg på mig. Log tillbaka och skakade lätt på huvudet. Toaletten? Någonstans vid utgången längre fram. Fokus. Försökte resa mig. Försökte igen. Slog ifrån mig med händerna. Tog sikte på toalettdörren. Lyfte kroppen med båda armbågarna. Stod upp. Försökte hålla balansen. Lisu följde med mig. Taxi. Hon ville att jag skulle åka säkert till internatet där jag hade min säng. Jag ville att hon skulle följa med. "Not good", försökte hon säga med sin engelska. Varför var jag så mesig, så medgörlig? Ville ligga med henne. Känna hennes kroppsvärme, hennes händer runt midjan och doften av hennes hud. För egen del tyckte jag att det gick bra att sakta promenera. Det var nära och den svala kylan skulle hålla mig vaken.

Hur kunde jag tro att hon skulle följa med mig? Alla som kände henne visste att mannen och deras barn väntade hemma. Och jag förstod att skulle jag få med henne kunde det orsaka problem. Det var hennes hemstad. Inte så stor befolkning. Kunde bli prat. Längtan efter henne bredvid var frustrerande. Tänkte på nätterna i Mustamäe utanför Tallinn. Berusad men sansad valde jag ända att denna gång själv promenera tillbaka till vandrarhemmet. När jag sov på internatet låg hon inte långt ifrån mig, Tio minuters promenad till Johan Smuuli. Två kvarter! Kunde jag inte åtminstone fått med mig henne en timme. Hur hon kände sig hade jag ingen aning om. Vad fanns i hennes tankar när hon var på väg att somna?

Minns hur jag fokuserat följde vägen tillbaka, Toni tänav, till vandrarhemmet. Drog sakta upp ytterdörren. Fokuserad. Greppa rumsnyckeln och ta mig rakt i säng. Inget fick synas. Fast vem kände mig förutom Lisu. Karaktären sa ifrån. För mig själv var det mot min självaktning. Nyckeln hängde i en stor avlång brun knopp med en rejäl nyckelring. Greppade nyckeln från kroken. Tog mig sakta uppför trappan. Rummet låg direkt till höger i den långa korridoren. Två omvridningar. Säckade bara ihop på sängen och somnade. Vaknade på natten. Något var på väg. Hann inte reagera. Allt bara kom. Lukten var vedervärdig. Stapplade ut i korridoren. In i duschrummet. Ännu mer i pissrännan. Knäade vid fönsterkarmen. Utmattad och befriad. Vilade en stund på armbågarna. Kom upp. Spolade rent rännan. I rummet rullade jag ihop sängkläderna och la det på golvet vid dörren. Tog andra sängens lakan. Drog bara över mig den bruna tjocka filten och somnade igen…

Lika plötsligt som det började tog tiden med Lisu slut. Kändes nog lika märkligt för oss båda. Innan sista brevet mötte jag henne som hastigast på kaféet mittemot rådhuset i Kuressaare. Tidig höst. Hennes son var med. Något stämde inte. Kändes att vi redan gled ifrån varandra. Påfrestande att ha Östersjön mellan och vänta på ett brev som kunde ta någon månad. Telefon var uteslutet på grund av hennes omständigheter. Internet var ännu inte påfunnet. Och ännu inte mobilen i var persons hand, alltså inte heller sms.

Ville bara träffa henne. Kom direkt med buss från båten i Tallinn. Inte mycket mer än en liten ryggsäck som packning. Hade inget annat mål med resan än att se henne. Satt och småpratade. Lisu började antyda att vår relation frestade på hennes situation med pojken. Han saknade en far att se upp till. Förstod. Vår relation var på upphällning. För många osynliga om och men. Kunde som vanligt inte ta något initiativ. Avvaktande. Inga ömma blickar. Pojken var med. Var det för att visa mig det omöjliga? Att hon var tvungen att släppa eller… om jag bara kunde stå upp, visa henne tydlig vilja och möjlighet att hon en dag skulle kunna leva med mig i Stockholm. Skiljdes åt och jag åkte senare hem till Stockholm. När hennes brev slutade att komma förstod jag det jag inte ville förstå.

Blev tyst under flera månader. Skrev några brev men inget svar. Kunde inte ringa. Tänk om hennes man eller svärmor svarade. Vill för allt i världen inte ställa till stora problem för henne. Medan jag hade ett lugnt fridfullt, och trist ensamt, liv i Stockholm. Inget att förlora men hon … Sedan fick jag ett tillfälle att lite känna av hennes närhet, eller snarare vara nära henne utan att vi sågs. Jag och mina bröder hade planerat en rundresa i Estland med en av deras bil. Mot slutet skulle vi även åka över till Saaremaa. Där, i Kuressaare, kunde jag åtminstone söka rätt på adressen. Hade den nerskriven på en lapp, Johan Smuuligatan 2b. Lät dem vänta vid bilen medan jag gick in i huset, upp två trappor och ringde på den vänstra dörren rakt fram. Var inte helt säker på att det var rätt dörr. Adressen visste jag. Minns att lägenhetsnumret också stod på breven. Några år sedan kom jag att kasta alla i ett försök att tvinga bort de absurda tankarna att jag en dag kunde få kontakt med henne igen.

Ingen öppnade. Bodde hon kvar? Hade i vart fall gjort det med son, man och dennes mamma. Mådde då inte bra sedan mannen drack. Var rädd för sin svärmor. Kanske därför som jag kom rätt i tiden, för henne. Behövde bryta sig loss från en omöjlig situation. Barnet? Hur tänkte hon där? Hur var hennes framtid i en liten stad? Mycket stod fortfarande still i ett samhälle som alldeles nyss brutit sig loss från årtionden av ockupation, centralstyre från Moskva och ekonomisk stagnation. Och hur tänkte egentligen jag? Fick de någonsin veta att hon var otrogen, med mig. Att jag tillät mig ligger med hans fru som han hade gemensamt barn med.

Så kom det sig att vi till sist möttes, som det skulle visa sig, för sista gången. Kom att befinna mig på en fotoresa till platser jag tidigare besökt. Blev även Kuressaare. Har aldrig haft det som mål under tidigare resor. Hade på känn att det inte skulle bli så många fler resor hit närmaste tiden. Kanske aldrig mer. Var här även av en annan anledning. Dagen innan passade jag på att möta en tidigare kärlek för sista gången, Lisu. Av en tillfällighet möttes vi första gången två år tidigare. Arbetade på en bar som serverade mat. Jag var hungrig. Hon var ledig och var där med några väninnor. Hade aldrig tidigare vågat att bara gå fram och fråga om platsen bredvid dem var ledig. Fast att ensam bara resa över Östersjön utan tanke på att ha ordnat mer än övernattning hos en vän i Tallinn, var också märkligt så här i efterhand. Var knappt fyllda trettio. Singel och inget som höll mig kvar.

Stod återigen framför dörren. Pressade försiktigt in knappen. Svärmor öppnade! Har tidigare under dagen kommit med cykel och tagit in på studenthemmet vid Kingu tee, samma som då jag först mötte Lisu. Idag ett vandrarhem som heter SYG Hostel. Valde nu att promenera hela vägen. Står och blygt stirrar. Trevar mig fram på estniska "Ja olen üks söber te Ly Liik. Sind homikust, palun..? Ei ole? Adress tänan?" Märkligt. Hon ger mig faktiskt adressen. Tackar och rör mig sakta nedför trappan. Promenerar längs Torni tänav med min lilla stadskarta ner till centrum. Stannar till vid baren där vi först träffades sommaren innan. Sedan sökte jag upp hennes adress.

Blir stående framför trappan till huset där hon numera ska bo. Pirrigt illamående. Fjärilar brukar man säga. Och svettiga fingrar. "Hjärtsvikt"? Magkramp. Fortsätter sedan till den gata där hon nu ska bo på, Koidu tänav. Letar efter husnumret och finner det. Ringer på. Tankarna rusar. Vad ska jag säga? Hur ska jag möta henne? Handtaget rör på sig. Torkar av svett från händerna. Sekunden har stannat. Där står HON i dörröppningen i en mörkgrå städrock. Rufsigt hår. Diskborste i handen. Gud, vad jag saknat hennes famn. Bor med sina föräldrar och sin 7årige son. Äntligen skild från barnets pappa. Året innan var hon gift. Samma vackra och sensuella kvinna som tidigare. Djupa ljusblå ögon. Vackra små örsnibbar. Lätt rosa gräddmjuka kinder. Försynt varmt leende. Idag spänt. Lätta frosskakningar i händerna. Skulle jag fatta hennes hand. Vill bara smaka hennes varma heta läppar av söta smultron. Knäppa upp kappan. Smeka henne bröst under Bh:n och låta hennes varma fingrar smeka mig. Ser oro i hennes ansikte.

Lämnar trappan och går iväg. Får inte bli sedd. Hon kommer nervöst ifatt mig. Promenerar en längre stund en bit bort. Tystnad. Rynkor i pannan. Sedan kommer rösten lågmäld. Vi ska inte träffas mer. Bäst för oss båda att släppa taget. Hennes sista brev kom för snart ett år sedan. Förra sommaren. Strax före vårt hastiga möte i Kuressaare centrum. Hade sonen med sig. Möttes på ett kafé. Redan då kände jag att hon var på väg bort. Att vår romans var slut. Känner nu spänningen och smärtan i kroppen. Aldrig mer. Den fina tid vi haft får bli ett minne för oss båda. Hon försöker att inte möta min blick. Värmen från hennes hud söker kontakt. Greppar hennes hand. Samma fingrar som rörde mig i våra ömmaste ögonblick. Men hon har bestämt sig. Hennes liv gungar. Behöver vila. Mina antydningar orkar inte tränga in.

Fötterna rör sig sakta i gruset. Lyssnar till hennes andetag medan hon försöker berätta om sin nya situation. Föräldrarna vet inget om mig, ingen annan heller förutom några nära vänner. Hon såg vår relation mer som en desperat flört. En kärleksaffär. Har nog aldrig varit någon Humphrey Bogart eller Sean Connery. Närmar oss skiljevägen för avskedet. Båda stannar till. Hon ger mig en försiktigt varm kyss. Vänder mig om och går vidare. Vill vända mig om men tvingar mig själv att avstå. Jobbigt så in i helvetet. Stod inte upp för henne. Var inte tydlig med vad jag ville, om jag själv egentligen visste det? Sekunderna jag höll om hennes mjuka hand finns kvar i mina tankar.

Tillbaka i centrum. Är det så man vänder och börjar på ett nytt kapitel? Allt forsar fram. Första mötet på grillbaren här i Kuressaare, kramen i Tallinns hamn när jag kom med båten från Stockholm några månader efteråt, hennes varma lår i Mustamäe dit vi åkte från hamnen, vodkafesten i Kuressaare ytterligare ett halvår senare… våra små intima samtal i sängen om framtiden. Sitter snart på sängen i ett av de små rummen på samma vandrarhem som innan första mötet. Vill bara härifrån. Så mycket minnen. Varför fick jag henne inte i säng kvällen efter vodkasänket? Åtrån efter henne, som var osläckbar efter nätterna i Mustamäe utanför Tallinn, för bara ett halvår sedan, skär mig i hjärtat. Hur fan kunde jag idag bara få henne att vandra ifrån mig där på gatan utanför hennes hem? Såg tårarna i hennes ögon innan hon vände sig om …