Curtea de Arges

Tidigt på kvällen anlände vi till Curtea som för drygt hundra år sedan var en medelstor by. Insvept i en liten dalgång med den transsylvaniska bergskedjan som en beskyddad filt. Ända tills tåget hade stannat till vid perrongen var det lugnt och stilla. Stationshuset såg ut att vara från förra sekelskiftet och sedan dess nödtorftigt underhållen. På nedre planet låg allt som hörde till; biljettförsäljning, godsmottagning och vänthall. Det övre planet såg väl så ombonat ut. Tåget hade knappt hunnit stanna till ordentligt förrän jag, med ryggsäcken i ena armen och med ett lätt kliv, landade på asfalten.

Skymningen hade börjat falla mellan de mäktiga bergsmassiven medan det fåtalet resenärer som här steg av förbluffande snabbt fördes iväg av de väntande. Någonting verkade skrämma dem! Det var lätt att se i blickarna hos några av de som väntade. Framme vid biljettluckan frågade jag försiktigt, både på engelska och ryska, efter vägen till ortens värdshus. Med en osäker och skrämd blick verkade hon först inte vilja veta av mig. Med större kraft återupprepade frågan och då gav hon mig adressen på en snabbt nedklottrad lapp. Luckan smälldes igen. Plötsligt öde. Sedan snabbt nedsläckt. Bilden av det vackra och undersköna landskapet hade bryskt och utan större hänsyn ryckts ur mina tankar, varför? Några regndroppar började försiktigt falla, medan jag promenerade genom samhället för att på något vis finna den nedklottrade adressen. Solen, den mjuka och livsbejakande tingesten, var som helt försvunnen.

Med en olustkänsla rörde jag mig längs de gamla kullerstens belagda gränderna, förbi flera igenbommade butiker, mellan det fåtalet svagt upplysta gatlyktorna och över de närmast öde torgen. Husen var i mörkt trä byggda på granitsten. Allt verkade gammal, slitet och dåligt underhållet. En och annan fönsterlucka hängde och skavde hjälplöst på ett gångjärn. Minsta vindpust fick den att gnälla och slå mot den spruckna stenväggen. Medan jag ensam och med en mycket vaksam blick försökte orientera mig framåt kände jag hela tiden en blick i nacken. Snodde blixtsnabbt runt, för att i ögonvrån överraska någon som raskt smällde igen luckan. Vart befann jag mig? Hur kunde byn verka så främmande och ogästvänlig? Något skrämde byn. Traskade allt snabbare vidare. Efter att ha valsat runt den innersta stadskärnan ett flertal tillfällen, fick jag så syn på en lite avsides byggnad med den i dessa trakter så välbekanta symbolen för värdshus. Detta måste vara "platsen"? Har inte kunnat observera skylten på någon annan byggnad. Så ensligt belägen i utkanten av samhällets äldre centrala delar. Hur gammal är huset, kanske så där tre-fyra hundra år. Det fanns en tid då alla byar skulle ha ett värdshus för kringresande. En trygg plats för de som kom med vagn från en avlägsen plats och efter att ha tagit sig igenom bergspass och djupa mörka skogar.

Väl över tröskeln fick jag en härlig upplevelse av att tiden hade stått still. Bardisk vid ena hörnet. Stadiga borden längs de mörka stenväggarna. Oslipat golv. Brinnande flämtande lyktor och en sprakande brasa i ett av hörnen. Går snabbt fram till en man som verkade vara värdshusvärden och frågade om en plats för natten. Det var snabbt ordnat. Vilken turist skulle frivilligt sätta sin fot i detta avlägsna och tydligen uppskrämda samhälle? Frågade sedan om någon visste den exakta vägen till den gamla bortglömda ruinen. Hans vänliga uppsyn förbyttes snabbt mot en stelt förskrämd tom blick. "Var har jag hamnat?" Är folket verkligen så uppskrämda för en så gammal medeltida sägen. Innan jag gick och satte mig vid ett av långborden vid brasan beställde jag mat. En ung dam kom och tog snabbt upp beställningen. Hennes steg ekade stumt på det kraftiga trägolvet. Hon var klädd i enkel dress i tagel med olika gråa nyanser. Håret var uppsatt med en slarvigt satt knut i nacken. Säkert har hon arbetat här under hela dagen. Det var nu skymning och luftens lätta råhet kändes även här inne fastän brasan längts in i rummet höll den kyliga rodnaden borta. När maten dukats fram satt jag hela kvällen och njöt av traktens delikatesser, medan tankarna rörde sig i andra banor, folkets skräck, det ödsliga samhället och förstås morgondagens resa. Den sprakande elden värmde. Dit eldens sken inte nådda var belysningen dämpad. Längs väggarna satt små gaslampor. Elektriciteten hade ännu inte nått dessa ensliga trakter.

Nästa morgon ägnande jag några timmar till att vandra runt i samhället för att försöka finna en möjlighet att ta mig fram till ruinen. Här och var där någon skylt som kunde ha en koppling till verkstad eller transport dök upp, gick jag in för att försöka hyra eller i sämsta fall köpa en lättare jeep. Några timmar och ett otaligt besök senare lyckades jag friköpa en "sämre" begagnade sovjetiska Lada. Efter att för honom ha berättat vad bilen skulle användas till, ansåg han det för mig klokast i att resa härifrån och glömma tanken på att besöka ruinen. Men, hade jag kommit så här långt så skulle inte något skrockfullt hindra mig. Det var nu middagstid varför det gällde att snabbt komma iväg. Resan skulle säkert ta lång tid, om jag nu överhuvudtaget skulle finna platsen. Väl tillbaka på värdshuset märkte jag hur alla stirrade på mig. Tydligen hade värden yppat min resa för någon som sedan såg till att alla gäster visste detta. Vid disken kändes allt väldigt påträngande. Någon mumlade något på det lokala språket och överlämnade ett litet silverkors. En annan sänkte blicken och verkade be en tyst bön. Men herre gud kände mig verkligen som huvudpersonen i Bram Stokes litterära verk.