Avresan

Onsdag morgon. Ställer in resterna av frukosten i lådan. Hur snabbt bryts bakterier ner i en artificiell miljö? Orkade inte mer. Eller ville inte föräta mig. Samma rutiner som hemma i Sickla Udde. Bodde ännu kvar där innan tågresan upp till norr och Kiruna. Hur mår mina blommor, som jag lät stå kvar i vardagsrumsfönstret? Ville inte de skulle behöva bryta upp som jag skulle göra, för några år. Eller hur länge, det visste jag inte. Lyckades få en tidigare arbetskamrat att hyra den för sin son som ville fortsätta studera i Stockholm efter gymnasiet. Men få känna av ett friare liv som ung vuxen.

Börjar dagen efter frukosten med att läsa av några mätare som höll koll på syrehalten i farkosten. Rutin, men också absolut nödvändigt för den långa färden mot Mars. Nu var det januari 2028. Visserligen fanns även här samma artificiella fotosyntes som omvandlade koldioxid till nytt syre. Fast när det inte fanns någon återvändo förrän efter besöket på vår röda granne och det knappa året för hemresan, så behövdes även ett förråd i händelse av att något inträffade med utrustningen. Innan avresan från Kiruna hade jag fått gå en kurs för att klara av underhåll och reparation av alla nödvändiga system.

Tänk att jag som under högstadietiden hade valt ekonomi i stället för språk, teknik eller konst. Med tiden blev jag rätt bra på maskinskrivning. Förutom att det behövdes för ett kontorsjobb på den tiden hjälpte det även mig att skriva mina fantasi berättelser på pappas gamla skrivmaskin. Efter gymnasiets kontorslinje och sedan jag flyttat hemifrån köpte jag mig min egen skrivmaskin. Idag finns de bara på museum. Tiden på gymnasiet kändes på något sätt rätt, tror jag. Mitt första jobb som 20-åring blev en praktik som vaktmästare för Köpings kommun med ansvar för kommunens interna postgång. Frisk luft, motion på cykel och lätt löpning i trappor och en stark känsla för ansvar stärkte mig. Äntligen tog någon mig på allvar. Äntligen fick jag visa vad jag dög till. Tänker ibland tillbaka på den tiden som då jag fick vända ryggen till en mycket kontrollerande barndom.

Vad hände sedan? Jag flyttade till Stockholm och, även om nästan alla flera år senare började använda en s.k. smartphone, där man även kunde surfa på Internet, filma och hålla kontakt med vänner på sociala medier, så fortsatte jag att hålla kvar en äldre för mig långsammare teknik. Med tiden skaffade jag mig min första dator och inte långt senare min första mobiltelefon. Behövdes alltmer i huvudstaden. Märkligt, att jag som hade förälskat mig i science-fiction, kände mig mer "jordnära" med en enklare och långsammare teknik, samtidigt som jag fortsatte att söka mig till ett kontorsjobb. Jag vet inte riktigt säkert men nog påverkade min pappas maniska översitteri även mig att hålla tillbaka mig. Idag är jag glad att jag, sedan flytten till huvudstaden, började söka mig mot än mer teknik och utveckla mitt intresse för det okända som gjort att jag idag sitter som en del av besättningen i färd med att utforska vår närmaste större himlakropp, planeten Mars. "The Final Frontier, this is the Starship Enterprice…"

Helt ensam var jag alltså inte på resan. Vi möttes allihop på dockningsstationen som kretsade i en yttre omloppsbana runt jorden. Johan hade jag träffat tidigare. Vi gick samma grundutbildning i Östersund, första helsvenska astronautprogrammet. Ensamstående sedan hans fru lämnade. Inga barn. Praktiskt lagd med gymnasialt tekniskt program i hemstaden Göteborg. Specialiserade sig sedan med en master i teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola. Blev liksom kvar i hemstaden där han senare mötte Monika, kvinnan han nu är skild från. Vi var som små lika fascinerade av teveserien Star Trek. Det var så vi lärde känna varandra, i våra samtal kring serien när vi möttes på astronautprogrammet.

Josefina är sedan vår pilot under färden mot Mars. Gillar snabba bilar och Indyrace, en populär bilsport för de "riktiga" grabbarna. Blev aldrig proffs men körde en hel del som amatör i Småland. Anderstorp, en av våra egna klassiska tävlingsbanor. Ronnie Pettersson har flest segrar där, innan han omkom på Monza-banan i Italien 1978, samma år som jag gick på högstadiet och satt fastklistrad vid teven för Star Trek. Hon fick ett erbjudande från försvaret att testköra deras nya amfibiebil, sedan var hon fast där. Och nu vilar våra händer i hennes förmåga att manövrera vår farkost i omloppsbana runt Mars, när vi hoppas kunna befinna oss säkra nere på ytan.